Stillsam papperskonst som blir för snäv

Vija Celmins föddes i Riga 1938. 1944 flydde familjen till Tyskland och fortsatte senare till skilda platser i USA. I vuxen ålder hamnade Vija Celmins på den amerikanska västkusten med närhet till hav, öknar och stjärnhimlar – just de motiv som hennes kontemplativt stillsamma konst kretsat kring i snart ett halvt sekel.

Utgångspunkten är inte naturen själv utan svartvita fotografier som hon minutiöst kopierar i kolteckningar, träsnitt, kopparstick och en mångfald andra grafiska tekniker.

Ljusreflexer i glittrade lugna, aldrig stormiga, vatten. Natthimlens stjärnfält där aldrig ett moln skymmer sikten. Öknarnas grus och sandkorn. På senare år också spindelnät.

Havet är alltid detsamma. Likaså stjärnhimlen. Ändå aldrig desamma. En jämförelse mellan två, tre eller flera studier av havsytor skiljer inte bara i teknik utan också i vågrörelser, reflexer.

Detsamma gäller givetvis även verken med stjärnhimlar och ökensand. Någon enstaka gång fogas till studierna av havsytorna bilder av fartyg. På motsvarande sätt kompletteras en och annan tidig stjärnhimmel med bilder av flygplan men i ingetdera fallet tar de betraktarna med sig på färder i det oändliga.

Celmins arbeten är distanserat iakttagande. Trots oändlighetsperspektivet stannar de på ytan och blicken lockas aldrig till irrfärder bortom det synligas gräns. Med spindelnäten förhåller det sig på samma sätt även om de inte äger den oändlighetsdimension som finns inbyggd i havet, himlen, öknen. Ändå är också de grafiskt pregnanta spindelnäten sig lika men likväl alltid olika.

Med tålamodsprövande närgångenhet skildrar Celmins dem om och om igen som finge hon aldrig nog av nätens subtila variationer. Men tyvärr inställer sig rätt snart en form av övermättnad.

Vilja Celmins allt dominerande motivkrets är så snäv och variationerna så mikroskopiska att utställningen blir tjatig – något som inte ens Celmins skicklighet med penna, ritkol och grafiska tekniker kan kompensera.

Britte Montigny