I Bondesons galna värld

Nina Bondeson är jag van att vänta mig mycket av, och hon gör mig inte besviken nu heller. Känner att mungiporna åker upp direkt, och där stannar de under så gott som hela den timme jag tillbringar i Ålgårdens rofyllda galleri, fångad av Bondesons galna värld och halsbrytande kullerbyttor, såväl bildmässiga som verbala.

Hon tycks ha oerhört bråttom att ta vara på alla infall som väller fram. Det märkliga är att hon gör det med sådan omsorg: hennes gouacher är rent skönmåleri i närmast klassisk stil, hennes teckningar (här i form av litografier) karaktärsfyllda och precisa. Man kan njuta en god stund av bara det delikata hantverket.

Men innehållet tränger sig obönhörligt på. Nina Bondeson har så mycket att säga att hon måste foga in textrader i bilderna för att riktigt förklara. Ibland blir tonen lätt predikande – så har hon också de medeltida kyrkomålningarna som en av sina inspirationskällor.

När hon ställde ut på Flaménska galleriet för elva år sedan var huvudpersonen Signora Canedotto, vars skola för hundrädda använde sig av ytterst drastiska metoder. Hennes alter ego den här gången, den självlärde lingvisten Jeremi Adagio, verkar vara en mer förfinad person, starkt intresserad av språket och dess verkningar på det mänskliga psyket när det gäller att skapa oro för stort som smått.

Hela utställningen mynnar ut i rapporter från en förbryllande verklighet där det gäller att skydda sig från allehanda faror genom att vidta mer eller mindre mystiska åtgärder. Det beskäftigt pseudovetenskapliga språket ger intryck av att allting är under kontroll. Ändå verkar en viss osäkerhet råda: ”Därmed inte sagt att det inte kan förhålla sig på annat sätt.”

Debuterande Boel Hjertén lägger sig i viss mån nära fotorealismen i sitt måleri som hon nu presenterar på Galleri Jeanette Ölund. Men det handlar inte om någon knivskarp realism – snarare om förenklade detaljer och en mjukt målerisk färgton.

Intrycket kommer i stället av själva bildkompositionen med människor, enstaka eller i grupp, fångade i en vardaglig ögonblickssituation eller uppsträckta som till släktfotografering. Det är uppenbart att det inte är några specifika personer Boel Hjertén vill porträttera utan mera mänskliga attityder och förhållningssätt, och hon blir också mer intressant ju mer hon renodlar det psykologiserande draget, som i den mörka målningen Flocken.

Ännu tydligare blir tendensen mot ett friare, mer personligt skapande i de många små skulpturerna, främst de i tyg, lera och brons.

Inger Landström