Haglund hyllar moln i avskedsutställning

Moln i konsten, självklart finns de där även om vi inte direkt lägger märke till dem. Elisabeth Haglund menar att det borde vi nog göra. Varför, illustrerar hon med ett överdåd av välvalda verk.

Moln är faktiskt inte bara dekorativa eller möjligen illavarslande formationer på himlaspjället. Under antiken med direkt förlängning i kristendomen var molnen den synliga gräns som skiljde människornas värld från gudarnas. När reformationen gjorde sitt inträde fick molnen nöja sig med att vara estetiska. Under 1800-talet blev de vetenskapliga och därmed intressanta sedan den engelske apotekaren Luke Howard (inspirerad av Linné) skapat ett system för klassificering av moln.

Redan 1820 gjorde J.C.Dahl en hel serie molnstudier. Att moln sedan användes som stämningsskapande under 1800-talet framgår av verk signerade bland annat Marcus Larson, Hill och den största molnskildraren av alla: Prins Eugen. Hans ”Molnet” från 1896 representeras på utställningen av en skiss, som i sin tur parafraserades av Carl Johan de Geer i serien ”Det försämrade Molnet I-XII” från 1998.

Därmed har utställningen också nått in i vår egen tid. Starten går med Strindbergs fotografiska molnstudier från 1907 och ändar via bland annat Peter Dahls tåg från 1998, som störtar bland molnen när himlarälsen plötsligt tar slut, med ett flertal verk från vår egen tid. Här möter skisser och förarbeten till de på vajrar uppträdda alabastermoln som Marco Cueva 2007 utförde för Länsrätten i Stockholm; Peter Fries koloristiskt magnifika landskapsutblickar från ca 2010 och en molnsvamp gjuten i aluminium av Jone Kvie. Därtill Magnus Thierfelders Stressmoln av sylvassa stålspikar.

Det kontrasteras välavvägt av Lone Larsens till synes bekymmerslösa installation från 2010-12 med Hängande moln och Klättrade moln och ett som kritvitt och smyckat med pärlor fallit ner på en stol av brons. Ett kitschigt moln på en dito stol, men snyggt. Som hela utställningen.

Britte Montigny