Gediget på Ålgården

En värdemätare är utbudet i Sveriges Allmänna Konstförening, där nya höstkatalogen visserligen erbjuder nya talanger, som dock drunknar i en allmän trend, naivt tecknade ironier om allt och ingenting, av ständigt samma namn, obegripliga objekt och installationer och allt större plats för foto, konsthantverk och design, med konsten på undantag.

Ingenting av denna slapphet möter på Ålgården. Alla sex har konstnärligt djup och nyskapande fantasi, men än viktigare är deras gedigna handlag och tekniska nyvinningar som de generöst delat med sig av till. Skummet på ytan må också höra konsten till, men det är ändå en ren lust att slippa allt det oväsentliga, skenbara och lättflyktiga.

Senaste gästen, japanen Tomiyuki Sakuta, är med sina akvatinter i internationell grafiks toppskikt med en mästares nyansrikedom. Hans sätt att på avtryckta löv skapa fantasifulla porträtt, liksom avbildningen av Ålgårdens värdpar Björn Bredström och Kiki Lindeberg, säger mycket om hans Max Ernst-besläktade raffinemang.

Berlinkonstnärinnan Tina Labuzinskis teckningar av gräs och andra organiska former i stort format är likaledes stor konst. Hur hennes farfar i barndomens Mecklenburg skördade säden med skära i närhet och förtrolighet med landskapets särart tycks bevaras i hennes lugna, utsökta verk.Berlin-kollegan Werner S Friedrichs stålgravyrer är däremot varsamma, subtila miniatyrer i former han kallar Tomtar, tidlösa och gåtfulla.

Amerikanskan Lisa Wicka, som undervisar i grafik på Purdue-universitet i Indiana, arbetar med vax på papper med ett djupt personligt färgsinne som tycks förmedla en inre dialog kring själva naturens instabilitet och växlingsrikedom.

Målaren och grafikern Martin Kreim lämnade som 24-åring Kladno i Tjeckien 1987. I Leipzig är han sen 2001 fri konstnär i en mellaneuropeisk östkänsla. Människor inneslutna i celliknande rum möter vi i litografier som en frukt av sommarens Ålgårdenvistelse, bilder med en inre besinning av en Kafkas eller Canettis art.

Årets sista Ålgårdengäst har ännu inte anlänt, grafikern Hester Cox, men har föregåtts av en serie naturnära tryck, något hon sysslar med på heltid hemma i Masham i norra Yorkshire. Hon arbetar i collografi, av franskans ord för lim, en metod som kombinerar djup- och högtryck på vattentålig lackad kartong. Hon går till väga med den allra största noggrannhet och kombinerar ofta fem-sex plåtar i en färdig, hemlighetsfull bild, som ständigt tycks upptäcka naturen på nytt.

Rolf Haglund