Berikande och njutbart samspel

Men nu och då släpps även kräset valda ”främlingar” över tröskeln till Konsthallen där en till synes självklar dialog mellan arkitekturen och de inbjudna konstnärernas verk ögonblickligen etableras. Så också denna gång när de två västkustkonstnärerna Peder Josefsson (måleri) och Lars-Åke Åberg (skulptur) debuterar som utställare i Hishult.

Fast debutanter i egentlig mening kan de knappast kallas. Båda kan se tillbaka på konst-närskarriärer som sträcker sig tre decennier och mer tillbaka i tiden, även om de tycks ha gått in i någon form av ny andning sedan deras vägar korsades för några år sedan och de upptäckte hur samspelta de är i sina respektive konstnärskap.

Med rötter i ett figurativt måleri har Peder Josefsson närmat sig ett på linjer, ränder och sensibel kolorit baserat formspråk. Och på samma sätt som man inför Josef Albers tusentals ”Hyllningar till kvadraten” kan förundra sig över hur många variationer ett så till synes enkelt tema kan innehålla, förundras man över linjernas/rändernas förmåga att återspegla olika verklighetsdimensioner.

Från ett ytbaserat, för ögat ogenomträngligt lineärt mönster, till raster som tycks öppna sig mot bakomliggande ljus och vidare till kompositioner som väcker associationer till såväl persienner som rullgardiner.

Dessa senare målningar rymmer ett omisskännligt (av Josefsson bekräftat) arkitektoniskt element och därmed är också bron mellan Josefssons målningar och Lars-Åke Åbergs skulpturer etablerad. Ur marmor, kalksten, granit, travertin och diabas frigör Lars-Åke Åberg hus. Enkla, ganska små rektangulära hus med sadeltak. Något med ett antytt fönster. Något med en lätt kitschig mikrodiamant högt upp på en gavel.

Några – ganska många – kröner en tvärbrant klippa (allt hugget i ett enda stycke), och för med sig ekon från medeltidens ointagliga riddarborgar och den grekisk-ortodoxa kyrkans örnnästeliknande kloster. I all sin skenbara enkelhet rymmer skulpturerna ett rikt mått av estetik som främst ryms i de välavvägda växlingarna mellan råhuggna och polerade ytor.

Ett av ”klipphusen” har Åberg låtit gjuta i brons och därefter grönpatinerat. Det ger mersmak och framstår som den berömda pricken över i:et i en utställning där Josefssons målningar, Åbergs skulpturer och Konsthallens arkitektur smälter samman till en estetiskt njutbar och konstnärligt berikande totalupplevelse.

Britte Montigny