Välbalanserat och fina soloinsatser

Det var ett rutinerat gäng, som bjöd på ett 20-tal låtar ur den klassiska dixierepertoaren. New Orleans har som hemvist för Caroline inspirerat till en rutinerad spelstil med mjuka löpningar och vågade tonsprång. Hon spelar med säker känsla för sin musik och med stor glädje därtill.

Särskilt gott stomp hördes i Shine och Petite Fleur, men också i Temptation Rag. Den mer finstämda tonen plockades fram i Kansas City Man Blues där klarinetten mjukt smälte samman med hornets tonslingor. Så även i Bechet's Theme, som i min smak dessutom stod för kvällens vackraste melodi. Med Just a closer walk with Thee kom musiken riktigt nära, i sin lugna blueskänsla, för att på gospelns vis strax brista ut i en glad hyllning till livet. Och med den pålitligt stämningsskapande gospeln When the Saints go marching in, var det som om Louis Armstrongs ande svävade i lokalen.

En särskild eloge vill jag ge till bandet, som även de, säkert och välbalanserat stod för många fina soloinsatser. Särskilt gladde trummisens tydligt uppvisade känsla för timing. Det var som grädde på moset i denna väl genomförda jazzkonsert.

Helen Axelsson