Det var ingen dum idé att ställa tysken Bernd Alois Zimmermann mot Beethoven vid Ny Musiks konsert på Museet i onsdags. Liksom Beethoven var 1800-talsmusikens ”outlaw”, var Zimmermann 1960-talets, då ansedd som lika omöjlig att spela rent tekniskt som Beethoven på sin tid, och minst lika aggressiv i hela sin konst- och samhällssyn.

Zimmermann betalade det högsta priset. Efter att i verk på verk ha utmanat samtidsstämningarna, och sökt och uttömt alla möjliga konstnärliga utvägar, såg han självmordet som enda konsekvens 1970. Hans helt banbrytande stycke Intercomunicazione från 1967 blev ett sånt psykogram som då var unikt och sen dess bara fått större och större aktualitet som brutalt tidsdokument.

Inte heller rådde någon tvekan om att Zimmermann för kvällen stod sig bäst. Beethoven i all ära, men den allmänna begriplighet även hans sena musik, i det här fallet pianosonaten opus 109, erövrat, skulle möjligen kunna skärpas på nytt med mindre tonstarka instrument och mera utstuderat detaljarbete. Normalitet är förödande för all musik.

Cellosonaten opus 69 vann på de båda fina musikernas samspel, särskilt klangligt, men mot det djupa, avgrundssvarta allvaret i

Intercomunicazione stod den sig ändå slätt, nu när vi åter hört två av de tyngsta verken i 1900-talsmusiken i Borås.

Chrichan Larson, som en gång skar lagrar i Boulez' Parisensemble, gjorde en storslagen tolkning av Zimmermanns sonat för solocello (som förlaget på sin tid betraktade som ospelbar och vägrade ge ut), ett intensivt mikrokosmos på ett slags musikalisk molekylärnivå, i underbar balans spelad på detta sätt, och sen då det rent förstummande starka sena verket. Love Derwinger kändes som en idealisk partner.

Rolf Haglund