Identitetskris av Gagantiska mått

”Ni som bara kommit för hitsen kan dra åt helvete”, hårdrocksvrålar Lady Gaga. Då har hon hunnit spela fyra låtar, alla från det senaste svaga albumet ARTPOP.

Nyheter • Publicerad 1 oktober 2014

Det blir en till, MANiCURE, innan hon pliktskyldigt bjuder på ett medley med kortversioner av Just dance, Poker face och Telephone. ”Vi har samma drömmar om konst och tror på kreativ frihet”, säger hon till sina fans.

Är det verkligen säkert? Stiltjen som råder i Globen när hon dunkar ut ARTPOPs tomma tunnor till låtar säger något annat. Genom hela showen bedyrar Gaga hur stenhårt hon tror på sin senaste vision, men vi andra ser ett spektakel där hennes musikaliska talang står i bakgrunden.

Det Gaga kallar ARTRAVE ser ut som att Cirque du Soleil har gått på skumparty.

Lady Gagas karriär skakade till redan på Born this way. Med ARTPOP hamnade den i fritt fall både kritik- och försäljningsmässigt. Efter att ha sett den här showen verkar det nästan som ett medvetet drag.

Outsiderrollen är nämligen grundstenen i Stefani Germanotta ständigt egoboostande alias. ”Ju mer de försöker förenkla mig, desto mer vill jag fucka upp allt”, deklarerar hon medan hon byter om till en japansk rave-lolita-outfit.

Dessförinnan har hon storgråtit under en pianoversion av Dope. Raden ”I need you more than dope” tillägnas först hennes vänner innan hon förklarar att den egentligen är riktad till henne själv.

Det är ett märkligt ögonblick, inte olik den omtalade gråtscenen i Ruben Östlunds film Turist, där lipandet framstår som ett desperat försök att vara äkta i en förvirrad värld av popkonst-plast.

Det är betydligt mer sympatiskt när Gaga riktar sin uppmärksamhet utåt, som gudmor för sin armé av små monster. Under Born this way får ett fan sitta bredvid henne på pianostolen medan hela Globen sjunger refrängen.

Först där bryter Gaga igenom ytan och blir ett med sin publik i ett stort väckelsemöte öppet för både små monster och hitpublik. Dessutom ger den ordentligt utrymme åt Gagas stora röst, som dittills dränkts i de högst mixade trummor jag hört i en inomhusarena.

Även R Kelly-samarbetet Do what u want och countryballaden Yoü and I lyfter i mer avskalade versioner. Ensam vid ett piano är Lady Gaga fortfarande en världsstjärna. När hon väl lyckas krångla sig ur sin pågående identitetskris hoppas jag att det är där hon landar.

Joel Sjöö

Publik: Fullt på läktarna, halvfullt på ståplats.

Längd: två timmar.

Bäst: Do what u want och Born this way.

Sämst: Det mesta från ARTPOP är mycket väsen för ingenting.

Så här jobbar Borås Tidning med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.