Fleet Foxes – från gossar till män

Förra gången Fleet Foxes besökte Slottsskogen var de årets största sensation och fyllde Linnétältet till brädden med stämsång och trendkänslig publik. Tre år senare har bandet vuxit på alla sätt; scenen är större, setet längre och de fem folkgossarna har blivit sex män. Tillskotten i form av indierockräven Josh Tillmann och multiinstrumentalisten Morgan Henderson har givit bandet en tyngd som de har nytta av på den större scenen.Det bandet saknar i scenutstrålning tar de igen i ren musikerkvalitet, till slut blir perfektionen så självklar att man riktigt hajar till när Robin Pecknold hamnar aningen snett på en ton.

Även Fleet Foxes publik har vuxit, åldersspannet bland de som sjunger med framför Azaleascenen sträcker sig från tidiga tonår till närliggande pension. Bredden bland publiken visar hur lättillgänglig Fleet Foxes debut faktiskt var, det smäckra stämsoundet funkade lika bra i härdade kritikeröron som i caféhögtalare.

Deras andra album Helplessness blues är en annan historia. Tyngre, strävare och med färre direkta melodier. Skillnaden mellan det nya och det gamla materialet blir också extra tydlig på en större scen.

Mittpartiet med debutens Your protector, White winter hymnal och Ragged wood blir setets självklara clou. Av Helplessness-låtarna är det bara singeln Battery Kinzie och det avslutande titelspåret som får publikhavet att bölja lite extra.

Under plattans längsta spår, eposet The Shrine/An Argument, går många iväg för att försäkra sig om en bra plats framför Robyn som snart ska gå på tvärs över ängen.

Något säger mig att det inte är första gången Robin Pecknold ser publiken tunnas ut just där. Det är orättvist, för just i den låten sjunger han som allra bäst och där kommer bandets nyfunna tyngd som mest till sin rätt.

Den här typen av debutantförbannelse kan vara segdragen. Fråga bara The Strokes, som efter fyra album fortfarande bygger sina setlistor kring Is this it-låtar. Men något säger mig att Fleet Foxes inte kommer att hamna i samma fälla.

När Robin Pecknold blundar sig igenom ännu en perfekt version av Blue Spotted Tail eller Blue Ridge Mountains är det uppenbart att han inte bryr sig särskilt mycket om hur många som står kvar. Hans resa är på ett annat plan. Just därför lär Fleet Foxes kännas angelägna även under sitt tredje Way Out West-besök.