En multikulturell orgie med Timbuktu
Folkan är verkligen inget vidare när det gäller artister av Timbuktus kaliber, men de uppskattningsvis 300 i publiken valde snart att göra sittplats till ståplats och Folkan till danspalats.
Om man skulle likna konserten vid en fotbollsmatch så såg det ut ungefär så här. Det dröjde ungefär tio minuter innan fansen vaknade och lika lång tid till innan bandet förstod att matchen var i gång. Sen hade man en bra period innan man tappade tempo och förlorade fokus. En godkänd första halvlek, men inte mycket mer. Andra halvlek började som den första slutade. Ganska segt. Men bandet lyckades prestera på hög nivå ibland. Och så. Nära slutet och med kniven mot strupen kommer leveransen. Publiken sätter händerna i luften och fötterna lämnar golvet. Sedan är det bara att hålla undan resten av konserten. Om man skulle dra fotbollmetaforen längre skulle man kunna beskriva Jason Diakité som en lagspelare som möjligen underordnar sig sjumannabandet Damn! alltför mycket, men nog med fotboll och tillbaka väsentligheterna.
I sina bästa stunder levererar Timbuktu & Damn! en musikalisk multikultiorgasm. Blandningen av musikstilar är häpnadsväckande. Här finns självklart en grund som bygger hiphop och reggae, men här finns också inslag av kubanska och afrikanska rytmer, jazz, balkanpunk och soul. Det är dock när bandet väljer att överdriva det sistnämnda som svänget avtar och publiken går från hämningslöshet till stillsam white-man-overbite-dans. Häri ligger den huvudsakliga kritiken. Bandet, för det handlar väldigt mycket om en enhet snarare än en soloartist som backas upp av ett band, har alldeles för kul alldeles för länge.
Det är inte svårt att förstå hur roligt det är att banka funkbas och smätta soulgitarr. Men från publikhåll är det roligare att delta i en orgie än att titta på. Sålunda är det inget kul när man tramsar bort en hit som Alla Vill Till Himmelen Men Ingen Vill Dö med genom att göra en soulversion. Det märks inte minst under de 15 sekunder kör den riktiga versionen. Desto ösigare, och roligare, är det när man släpper lös de afrikanska rytmerna, balkanpunken och ska-blåset. Då lyfter taket på Folkan.
Slutsats: det här var en väl godkänd insats av en artist väl värd all respekt. Textmässigt visade Timbuktu än en gång att han är en vagel i ögat på alla inskränkta rasister, sexister och homofober. Och ja. Det finns en mörkare ton i texterna i dag än det gjorde bara för några år sedan, men det var inte det som gjorde att glädjen avtog ibland. Det var snarare utflykterna ner i soulträsket. Men, det är klart: om man gillar soul så låg nog det här ganska nära utnämningen årets konsert. Åtminstone lät det så om man tjuvlyssnade på kommentarerna på vägen ut i torsdagsregnet. Lite ljusare i hjärtat än när man gick in.
Mikael R Karlsson
