En höstupptakt med bra komp
Vi såg Mattias Engström räkna in takten och traktera flygeln med säker hand. Ulf Holmstrand, på saxofon och klarinett, var också konferencier, och på ett lättsamt sätt vägledde han lyssnarskaran genom det delvis svenska programmet, som även bjöd på en del sydamerikanskt svängiga toner.
Börje Svensson är en pålitlig bas som tog tillfället i akt att göra en brilljant dialog med pianot i My foolish heart. Trummisens solo kom också till sist med Mikael Pettersson i Dexter Gordons Fried Bananas. Här har vi alltså trion som har fyra medlemmar, och det störde inte alls!
Möjligen kan man tycka att ”trion” borde ha lite gladare miner när man spelar så bra.
Med Håkan Broströms Till Cornelis fick gänget en alldeles tät och övertygande stämning att sprida sig. Denna stämning höll i sig genom de följande sydamerikanska rytmer, som levererade ett ljuvligt gung och där Holmstrands saxofon glädjefullt blommade ut. Och när han bytte till klarinett, som i En gång i Stockholm och i en Billie Holliday klassiker, hördes underbart vackra toner.
Ja, klarinetten klingade allt bäst hos Holmstrand, och med den i After you have gone tillsammans med det lätt bullriga, men stabila pianokompet övertygades man om att låtens rubrik kunde tolkas så att det lättade upp stämningen att någon hade gått! Inga sorgsna miner där! Och själv kom jag att tänka på Oscar Petersons övertygande pianospel.
Bra kompat, Mattias!
Konsertens första avdelning fick en markerad avslutningar med Toots Thielemans Bluesette där kompet elegant flöt ihop med den välkända , slingrande melodin. Den andra avdelningens punkt blev en glatt klingande höjdare där Karavan med klarinett och piano i högform, blev en riktig jazzfest.
Helen Axelsson
