En alldeles lagom Tomas Andersson Wij
I år är det tioårsjubileum för karriärbytet.
När han dyker upp på Sagateatern i Borås inleder han passande nog med
Mellanstora, mellansvenska städer. Den där låten som handlar om trista mellanchefer i Borås och gråa dagar som avlöser varandra.
Utrustad med över fyra gitarrer skämtar han om att han skulle kunna starta en hel konsertmässa.
Han blir politisk när han börjar prata om Barack Obama och pensionssparande tolvåringar.
Därefter låter han publiken avgöra vilka låtar som ska spelas.
Publikvalen blir bland annat Hälsingland och Tommy och hans mamma. Samtliga med tillhörande anekdoter om hur de blev till.
På piano och dragspel har han med sig den unga pianisten Fredrik Hermansson som i afton är alldeles strålande.
Tack vare honom får vi en viss dynamik och nerv som i övrigt hade saknats.
För även om Tomas Andersson Wij själfullt berättar om sin uppväxt och
turerna mellan stockholms förorter kvarstår känslan av att något saknas.
En känsla som hänger kvar under hela föreställningen.
Det är sömnig lådvinsnostalgi som aldrig riktigt lyckas beröra fullt ut.
Textrader som flyter förbi lika fort som de uttalas.
Stundtals känns det precis som alla de där mellanstäderna i vårt dystra mellanmjölksland.
Alldeles för lagom. Alldeles för tillrättalagt.
