Den minsta stjärnan lyste klarast

Molly Sandén. Endast 16 år. Och redan nu en av Sveriges bästa sångerskor.

Om inte den bästa.

Varje gång hon ställer sig på scenen gör håren i nacken likadant. Rakt upp.

Hon imponerar i Sanna Nielsens Empty room. Ges utrymme att visa sin fulla kapacitet i mäktiga och stämningsfulla Halleluhja.

Kvällens klart bästa akt.

Applåderna efter det sistnämnda framförandet ville inte ta slut.

Men unga Sandén är långt ifrån ensam om att imponera med starka röstresurser i Lasse Holms levande jukebox han kallar Diggiloo.

Borta är den osäkre och lite valpige påg som försökte övertyga juryn.

Måns Zelmerlöw har utvecklats. Nu är han en fullfjädrad underhållare.

Faktum är att han står för den sångmässigt näst bästa insatsen i storslagna Et maintenant. På franska dessutom. Imponerande.

Årets Diggiloo är en mastodontshow.

Tempot är visserligen inte det högsta under hela föreställningen men kvällen slutar först efter fyra timmar.

I en tid när tio spår på skiva kostar 200 kronor känns 350 kronor för fyra timmar högklassig underhållning som ett riktig kap.

I sanningens namn kunde dock programmet varit något mer kompakt. Ibland skruvas temperaturen ner ett par grader för mycket. Även om den höjs omgående.

Lotta Engberg är stabil och lockar till många skratt när hon anordnar sitt eget körslag med publikens hjälp.

Nanne Grönvall är ett som ett litet kärnkraftverk.

Med en klart plagierad dans känns hon mer och mer som vår egen Tina Turner.

Linda Bengtzing överraskar med fina röstresurser.

Thomas Petersson är rolig. Men ibland blir det lite för mycket buskis. Det vore trevligt om Peterssons skämt någon gång kunde landa ovanför höften.

Som omväxling. Men publiken verkar gilla det.

Känslan är att det är få som går hem från en Diggiloo-kväll utan att vara nöja.

Hela konceptet bygger på att skapa ett sort musikaliskt smörgåsbord.

Gott och blandat för alla.

Talang, schlager, stjärnor och Lasse Holm.

Blanda med lite några droppar regn och receptet för en lyckad kväll är klart.