Darin bjöd på en bra show

Trots det kan jag inte se Darin som en "vuxen" artist. Det är småtjejer som står längst fram och skriker. Och när Darin i en låt sjunger om "sexy ladies" känns det nästan lite jobbigt.

Men, han är en bra artist, han dansar, jobbar och sliter på scen. Svetten dryper och han hostar fram ett "svettigt!".

Nej Darin har inga problem med framträdandet, han har närvaro, han sjunger bra, dansar som en Michael Jackson version 2012 och verkar lycklig över att stå på scen. Flera gånger säger han att det betyder hela världen för honom att vi är där och det vill man ju gärna tro på.

Men mellansnacken är nästan pinsamt dåliga och hans ständiga "kom igen nu! Jag vill se er dansa!" känns ungefär lika genuina som den här kvällen är somrig. Nämligen inte alls.

Det är tråkigt, för ett bra, eller i alla fall lite roligt, mellansnack kan ge en extra dimension till en konsert.

Covern på Coldplays Viva la vida kommer som låt nummer två och möts av jubel, handklapp och en publik som körar. Det är fint och stämningsfullt. Annars är det mest lugna låtar som imponerar – till exempel melodifestivalbidraget Out of my life, som han säger betyder väldigt mycket för honom. När han sjunger den kan man höra äkta känslor i hans röst för första gången. Även Runaway och Lovekiller låter bra. Den sistnämnda känns riktigt maffig.

Det är tråkigt att hiten Money for nothing schabblas bort i ett medley, den förtjänar bättre än så.

Allra mest feststämning blir det dock när Darin kör sitt extranummer, den nya singeln Nobody knows. Publiken hoppar och bandet bakom Darin kör järnet.

Wow, äntligen! Det känns tråkigt att det är slut där, men kanske är det så som det ska vara. Att man ska gå hem när festen är som roligast.

Nina Brisman