Bromsmedicin för medvetandet
Inte för att hans primära intresse skulle vara att kastrera trumpeten. Men de lågmälda kompositioner amerikanen Christian Wolff (f 1934) gjort för detta instrument är motsatsen till triumfatoriska.
Samtidigt är de besläktade med militäriskt bruk på det viset att accenten snarare ligger på signaleffekter än på det traditionen kallar melodiöst. Dock samkör han inte trumpeten med pukor utan med en violin, vilket i sig är tillräckligt för att definiera honom som en experimentell musikskapare.
Karakteristiken gäller i alla fall de sex stycken som i lördags utgjorde första halvlek i Ny musiks konsert Småstycken och mosaik.
Faktum är att det sofistikerade växelspel som uppstod mellan Tora Thorslunds trumpet och Anna Lindals violin stundtals upplöste gränsen mellan blås- och stränginstrument. Åtminstone i det universum som lätt uppstår bakom slutna ögon.
Men för att tillgodogöra sig en konsert med Christian Wollfs kompositioner krävs förstås vakenhet. Inte minst för att den rymmer visuella effekter. Exekutörerna trakterar inte nödvändigtvis sina instrument enligt regelboken, utan använder då och då okonventionella metoder för att frambringa ljud.
Så skedde inte minst i det avslutande stycket Pebbles (1999), där både Kristine Scholz och Anna Lindal gjorde intrikata exkursioner med händer och stråke, på piano respektive violin.
Christian Wolffs musik präglas av en sådan lekfull och hisnande enkelhet att dess konstlöshet slår knut på åhörarens psyke. Effekten har naturligtvis med kulturvanor och prägling att göra.
Totalt fri från det framåtsyftande driv som vanligtvis hetsar en publik, framstår den som ett slags bromsmedicin för medvetandet. Den uppmärksamme lyssnaren tvingas dröja i stunden. Fokus återkallas ständigt till nuet.
Att gå på konserter av det här slaget är ungefär som att leva ett bra liv.
Peter Grönborg
