Goda affärer knallar emellan 2010 10 20

Kl 05.30 kom en av de unga pojkar som servar oss på gästhemmet. Han visade mig sin machetes om hur han skyddar sig om han blir attackerad. Gästhemmet, Nzo Binati tillhör Kongokyrkan CEC. Ett lugnt och trivsamt ställe, väl omgärdat med höga murar och järngrindar. Alldeles nyss gick strömmen här. Elavbrott är vi ganska vana vid. Dieselgeneratorn går för fullt uti i trädgården och ger oss ström. Strömavbrott är en ständig följetong.

Efter frukosten gick färden till souvenirmarknaden i Kinshasa. Här som på liknande ställen var viljan att sälja något i hästväg. Bernt köpte tre fina askar, affären var gjord i god knalleanda. Försäljaren ville ytterligare markera den goda relationen mellan två kollegor genom att ge Sjuhärads knallen ett armband. Det är ju inte varje dag han gör goda affärer med så främmande knalle. Kerstin köpte två halsband med leopardtänder. Det gick tydligen någon typ av signaler mellan stånden för på alla ställen som Kerstin passerade ville de sälja halsband med leopardtänder. De kanske trodde att Kerstin var en uppköpare som skulle exportera till Europa.

Sedan besöktes en mycket välsorterad tygaffär. Afrikanska mönster i alla dess tänkliga varianter. När köplusten hade sinat gick färden till Diakonias kontor. Diakonia samarbetar med fyra lokala organisationer i Kinshasa, Östra Kongo, Bas-Kongo och Katanga. Tillsammans med sina samarbetspartner kontrollerar man utländska exploatörer att de mänskliga rättigheterna blir tillgodosedda. Man organiserar unga lantbrukare och bevakar deras rättigheter. Diakonia arbetar med änkor som kan hamna i situationer där de är rättslösa. Hjälporganisationer från Belgien, Danmark och Svenska missionskyrkan finns också i anslutning till kontoret. Maria Eriksson-Baaz forskar genom Diakonia om polisens arbete och våld som förekommer i samhället.

Vi börjar nu trappa ner våra aktiviteter i Kongo för min egen del har jag tagit det mycket lugnt idag. Jag har inte varit på några handelsresor eller studiebesök. Vi har gått igenom entreprenörernas redovisningar och vi hoppas få dem översatta under nästa vecka. Det har varit mycket prat i kväll, om stora och små möten. Vår grupp har fungerat mycket bra tillsammans. Alla har varit inställda på att det varit jobbigt ibland med svettiga dagar. Gunnel Jönsson har arbetat hårt med att tolka. Våra två chaufförer Dinckims och Bouddha har med stor energi gjort det så bra de kunnat för oss. Det som varit mest minnesvärt och som har berört oss mest är alla de personliga mötena.

Just nu sitter alla runt omkring mig och det är lite svårt att koncentrera sig. Bernt påminner om besöket hos vakten på gården Seke Lolo, som bodde i ett hus med stora hål i taket, utan fönster endast gluggar. De hade en säng och familjen bestod av far och mor och tre barn. Knappast en mänsklig boning.

Rebecka har besökt oss två gånger idag. Hon som var flykting i Sverige och blev utvisad. Hon gav Kerstin några presenter och tog avsked av oss. Kerstin fick också uppdraget att hälsa till Sverige.

Alice kom under kvällen för att prata. Hon är sjuksköterska, utbildad på IME, arbetslös. Hon söker jobb med ljus och lykta. Hennes man var soldat och blev dödad under kriget 2000. Hon har fyra barn. Äldsta barnet fick hon lämna bort till en släkting när hennes man dog. Hon bor nu med sina tre barn på en bakgård i ett uthus. Gunnel lärde känna henne när de båda arbetade på IME. Gunnel och hennes syster och Kerstin står för skolavgifterna för de tre barnen.

Edi, missionsföreståndaren med fru kom in och hälsade. CEC ska ha budgetmöte i Kinshasa. Här är det fullt av mondele så de fick ta in på ett hotell bredvid.

Väskorna är i stort sett packade, knappt 1/3 av vår packning släpar vi med oss tillbaka till Sverige. Lennart har en present kvar, en tumstock. Mottagarna av tumstockar fick alltid en uppmaning av Lennart: ”Det gäller att hålla måttet”. Sista tumstocken ut till Matthieu i morgon.