Delmål ett är klart 2010 10 22

Vi landade i Bryssel 07.33 och 09.15 gick planet till Göteborg. Mellan ankomst- och avgånglats var det nog ca: 1 km delvis på rullband. Skönt att röra på sig efter allt sittande. Under promenaden var det passkontroll och ny koll mot allt farligt för flyget. Här var det betydligt strängare än i Kinshasa. I Kinshasa var det bara Lars-Ola som var av större intresse för kontrollanterna. Han hade för mycket pengar på sig. Jag hjälpte Lars-Ola att förklara att vi var en grupp och Lars-Ola var vår kassör som hade alla våra pengar. Till sist sa de att de var våra vänner. Jättebra replikerade vi. Att skiljas som vänner är underbart. Lars-Ola och jag fattade inte på en gång vad de menade med denna vän förklaring, så de hjälpte oss att bete oss kongolesiskt genom att föreslå 20 $. OK, nu gick det upp ett ljus för knallarna. Är man vän eller släkt i Kongo betyder det att man delar med sig annars är man en ond människa. På sedvanligt knallemaner prutade och vi och skiljde oss åt på 10 $, men med bibehållen vänskap. I Bryssel var det Bernt de ägnade störst intresse. Han hade sprit med sig. Bernt förklarade att den var endast för utvärtes bruk och handtvagning och han skänkte den gärna till kontrollanten. Han tackade nej, tog den och slängde den och Bernt blev godkänd för vidare färd mot Sverige.

I Kongo hade vi hört att det är snö i Sverige därför såg vi till att vi hade att ta på oss i handbagaget. 10.45 landade vi och det kändes gott att igen trampa svensk jord. Vi var mycket tacksamma både till Gud och människor att det blev så lyckosamt i Kongo och att vi kommit välbehållna hem. Ingen av oss hade behövt tillbringa en sjukdag i säng eller på annat sätt blivit hindrad att göra det vi ville. Detta är en orsak till att jag inte skrivit om Renée tidigare. Renée är sjuksköterska och hade ansvar för vårt hälsotillstånd och hade hand om vårt mobila apotek. Kanske hon vid något tillfälle delade ut någon medicin men det var inte i någon större omfattning. Hanna vår dotter och Lena, Lars-Olas fru mötte oss. Två välpackade bilar fortsatte vår färd till Sjömarken, Borås och Hökerum.

Delmål ett är nu avklarat i detta maraton att försöka få igång entreprenörer. Nu ska vi utvärdera de tio entreprenörer som deltog i vår utbildning. Peter som p gr a arbete inte hann göra sin redovisning innan vi reste skickade den idag på mail. Alla tio har lämnat redovisning och gjort sin budget. Först måste vi ha hjälp av översättare, sedan går vi igenom varje deltagare. Entreprenörernas sammanlagda investeringsbehov ligger på över 200 000:-. Det ligger en stor utmaning framför nu att få in dessa medel som gåvor eller lån till oss. Vi tror att viljan finns. Vi kommer genom vår hemsida visa givarna kontinuerligt hur det går för de kongolesiska entreprenörerna. Givarna ska kunna på ett enkelt sätt se resultat. Våra ledord är: Öppenhet – insyn – resultat.

Idag ringde Samuel Nkailu från Ungdomens Hus. När han ringde var åtta samlade bl a pastor Axel Biongo var med. Ansvarig för Matadi distrikt av CEC och pastor i Kiamvu- kyrkan, Samuels kyrka. Hela Den kristna stödgruppen skulle samlas och planera sin verksamhet. De hälsade till er alla som vill stödja människorna i Matadi.

I Töve var det sig likt när vi kom hem. Sture, vår gode granne hade vattnat blommorna, hämtat posten och sett till huset. Bara några objudna gäster hade levt livet. När katten är borta dansar råttorna på bordet. Under vår frånvaro hade vädret slagit om till vinter och då gör råttorna som människorna går inomhus i värmen. De hade lämnat sina visitkort både här och där. De är människornas följeslagare över hela världen och vad jag förstått och sett, ser de likadana ut både i Kongo och Sverige. Annars är ju djuren helt annorlunda. Skillnaden är att i Kongo, man inte bara jagar dem utan steker eller rökar dem och serverar dem till middag. Som ni kommer ihåg från Seke Lolo är det bara Bernt och Jenny som vet hur de smakar. Jag jagade dem med tre råttfällor och lagrad grevéost. Två fick sätta livet till. Jakten fortsätter.