Annons
Nyheter

Vem tillhör kroppen, egentligen?

I går firade vi kvinnodagen och i kväll kan vi se Louise Hoffsten gå ut som nummer fem i ett startfält där övriga nio finalbidrag framförs av gubbar/pojkar/män.
Nyheter • Publicerad 9 mars 2013
Foto: INGVAR KARMHED / SvD / SCANPIX

Krav på lika representation i Melodifestivalen har veterligen aldrig stått på plakaten, men man kan ändå hysa den stillsamma uppfattningen att det blir lite tråkigare med så sned fördelning.

Men, som sagt, det var inte kvotering av musiktävlingar som kvinnorna tänkte på när de sjöng refrängen i Margareta Garpes och Suzanne Ostens ungdomspjäs Tjejsnack 1971:

Annons

Åh åh åh tjejer

Åh åh åh tjejer

vi måste höja våra röster för att höras

Då, på 70-talet , talades det om hur det personliga är politiskt. Kvinnorörelsen kom nära, det handlade om rätten till den egna kroppen, abort, preventivmedel och smärtfri förlossning.

Men den var också starkt politiserad, ofta revolutionärt röd, det går att skriva mycket om skillnaden mellan borgerlig liberalfeminism och marxistisk kvinnokamp.

Dock, i just kärnfrågorna om kroppen, finns ändå ett slags arv som förtjänar viss omsorg. Därtill är det, så länge man håller sig till Sverige, i stort sett ståndpunkter som partierna numera är rätt överens om.

Desto tråkigare då att se dagens backlash för synen på kvinnokroppen.

För vad är det väl annat än ett bakslag när Statens medicinsk-etiska råd, Smer, och en bred majoritet av riksdagspartierna nu vill öppna för surrogatmoderskap i Sverige?

Oavsett vilken term man använder – surrogatmoderskap, kontrakterade havandeskap eller värdmoderskap är de vanligaste – bottnar det i en syn på kvinnokroppen som ett redskap för andra människors önskningar. Livmodern blir en behållare att upplåta, som vore det inte mer komplicerat än att låna ut ett litermått när grannen behöver mäta upp mjölet till bulldegen.

Var det verkligen hit vi ville?

Annons

Smer skriver om hur ”ny medicinsk kunskap, möjligheter och metoder aktualiserar ett behov av en översyn av gällande regelverk”. Det är alltid nyttigt att reflektera över sina ståndpunkter så att man inte argumenterar på av gammal vana, blind för nya infallsvinklar. Det finns mer att ta reda på, till exempel långtidsuppföljning av barnet, surrogatmodern och de beställande föräldrarna.

Men inställningen till surrogatmoderskap är framförallt en värderingsfråga, inte en kunskapsfråga. Och inte en värdering av hur man ser på ofrivillig barnlöshet, utan av hur man ser på kvinnans kropp.

Man kan göra fler studier och man kan fundera mer på hur man juridiskt ska hantera frågor om det speciella föräldraskapet eller vad som händer om någon part ångrar sig.

Men man kommer aldrig undan kroppen. Kvinnans egen kropp. Den som ska växa och påverkas, inte 8–17 måndag till fredag, utan hela tiden.

Alla drabbas inte av illamående, foglossning, förlamande trötthet, svullna ben, plötsligt begär efter fyra påsar Djungelvrål eller apelsiner när de hyser ett nytt liv. Det finns de som får havandeskapsförgiftning och blodpropp i lungan också.

Det finns även de som inte märker av vare sig det ena eller andra, förstås. Men graviditeter är aldrig riskfria, moderskap är mer än en teknisk funktion, ett barn något mer än en produkt att hantera efter utförd graviditetstjänst.

Nu görs det en utredning och ser man till hur riksdagens partier ställt sig så här långt kommer Sverige av allt att döma att tillåta surrogatmoderskap om ett par år. Altruistiskt till att börja med (det vill säga inga pengar ska vara inblandade), men det riskerar att leda till ökad acceptans för fenomenet i sig, att fler söker livmödrar i andra länder, nivåer på ersättning kommer ändå att diskuteras, kvinnokroppen blir en handelsvara.

Smers uppgift är att ge vägledning till regering och riksdag som därför självfallet ska lyssna till vad majoriteten i rådet säger. Men inte bara. Också Kristdemokraterna och Vänsterpartiet, minoriteten som är emot, måste föra fram sina argument.

De är inte precis vana vid att stå hand i hand på barrikaderna, men nu är det dags att de tar sig ton. Riksdagens två minsta partier måste helt enkelt peppa varandra till att sjunga ut om varför kvinnokroppen inte ska exploateras:

Vi måste höja våra röster, för att höras.

För övrigt:

...är ungdomsförbund ofta radikalare än sina moderpartier, vilket ibland kan kännas piggt.

...men SSU i Älvsborg passerar anständighetens gräns när man i ett motionssvar till årsmötet i februari manade till ”organiserad kamp för revolution” på följande sätt:

... "Precis som Sovjetunionens kommunistiska parti stärktes under Josef Stalin, precis som Kinas kommunistiska parti stärktes under Mao Zedong, kommer vår rörelse att stärkas under den kampvilliga distriktsstyrelsen.”

Katarina Larsson, politisk redaktör
Så här jobbar Borås Tidning med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons