Tung dörr till vuxenlivets värld

Till exempel i partiledardebatten i höstas. Fredrik Reinfeldt:

”147 människor om dagen förtidspensionerades varenda dag som Göran Persson hade makten över Sverige.”

Eller för den delen i partiledardebatten året innan. Fredrik Reinfeldt igen:

”Det är inte som av en händelse att antalet förtidspensionärer som i tio och ett halvt år växte med 140 om dagen nu är 50.000 mindre till följd av alliansens reformer. ”

Det finns många , många fler exempel på hur ”140” varit med i debatt och argumentation. Och eftersom repetition är all inlärnings moder har siffran satt sig och alliansen stärkt sin ställning som arbetslinjens främsta banerförare.

Men det finns sprickor i fasaden. I veckan uppmärksammades en delrapport till Socialförsäkringsutredningen om kraftig ökning av antalet unga med förtidspension.

Under åren 2003–2011 ökade antalet med aktivitetsersättning (det som förr hette förtidspension) med 80 procent. 80 procent! 13.926 personer mot 7.658 år 2003.

Starkt förenklat finns bakgrunden i svag utbildning (inte gått färdigt gymnasiet), dåliga uppväxtvillkor och högre krav på arbetsmarknaden. Allt fler unga hänger inte med.

Ändå vågar inte socialförsäkringsminister Ulf Kristersson lova en snabb ändring. Det är klokt i den meningen att det är komplexa regler och man vinner inget på att skärpa regelverket om man inte samtidigt har en plan för dem som mister ersättningen.

Annars snyggar man till statistik på människors bekostnad och det är inte mer rätt nu än när S hyfsade arbetslöshetssiffrorna genom att förtidspensionera de 140 om dagen.

Men det finns andra tåtar att dra i. Och ibland är det lättare att göra det på lokal nivå. I budgeten för Borås finns några enkla men viktiga rader där man lovar att ta ”ett samlat grepp för ungdomar mellan 16–24 år utan gymnasiekompetens så de ska få möjlighet till utbildning och arbete”.

Det handlar om att satsa stort för att hitta vägar till utbildning och praktik och kan bli något av det mest lönsamma som Borås gör. Mänskligt och ekonomiskt.

Ty de som inte har gymnasiekompetens hamnar på efterkälken. Ingen utbildning, inget jobb, inga pengar.

I utredningen pekar man på en rad orsaker till misslyckandena på gymnasiet. Det kan handla om fördröjd emotionell mognadsprocess, alltså att många pojkar mognar senare. Kommer de dessutom från studieovana och resurssvaga hem, och förutsätts ta stort ansvar för sitt eget lärande, tappar de lätt greppet.

Och utan gymnasiekompetens är det svårt att få jobb. Kraven har höjts. När organisationerna slimmas samtidigt som attityder hårdnar finns inte längre utrymme för dem som har lite svårare att hålla hög takt.

Från regeringens sida framhåller man att det finns pengar till bidrag och anpassning, men de utnyttjas inte.

Samtidigt beklagade sig i går Scandias vd Leif Östling i Dagens Industri över hur lite de unga långtidsarbetslösa ungdomarna kan: ”Det är faktiskt så att nästan en tredjedel inte riktigt kan läsa och skriva så man förstår”.

Är man så illa rustad från skolan får man aldrig upp dörren till ett vuxenliv med jobb, utbildning, lön och social gemenskap.

Den nya gymnasieskolan , där inte yrkesprogrammen tyngs med lika mycket teori, ska gör det lättare för fler att lyckas. Ansatsen är bra men effekten ännu osäker.

Just nu slåss gymnasieskolor i hela landet om niornas uppmärksamhet. Det är öppet hus och stiliga broschyrer. Vill du satsa på ledarskap, business eller drömmer du om att fördjupa dig inom ”communication” ?

Det finns en ton som ibland känns ytlig, som försökte man sälja in en prylspäckad upplevelsesafari snarare än att profilera sig med hög kvalitet på utbildningen.

Man kan ha synpunkter, Skolverket har haft det, på en del av inslagen i marknadsföringen. Men där spritter ändå av framtidstro, en stämning så fjärran från de uppgivna suckar som finns i statistiken över aktivitetsersättningen.

80 procent.

Måtte vi slippa höra den siffran i valrörelsen. Inte för att problemet ska förtigas, utan för trenden måste vändas innan dess.