Prestation inte problemet

En del av dem, förhoppningsvis många, kommer att bära ett rosa armband med texten Because I’m a girl.

Det är en del av flickkampanjen som barnrättsorganisationen Plan bedriver, bland annat i samarbete med Tjejmilen. Målet med kampanjen är att fyra miljoner flickor ska få gå klart grundskolan. För som organisationen skriver på sin hemsida: Flickor får mer sällan gå i skolan, riskerar att giftas bort som barn och bli gravida alldeles för tidigt.

Man skulle kunna formulera det som så att de som springer på Djurgården i dag, de springer för att fler kvinnor och flickor ska få möjlighet att förverkliga sina ambitioner. De springer för alla flickors rätt att nå sina drömmars mål.

I Sverige kan flickor redan göra det. Skolan är öppen för alla, även om historieböckerna påminner om tiden då det för flickor inte fanns någon ordnad högre undervisning efter folkskolan. Högre allmänna läroverk var fram till 1927 öppna endast för pojkar, för att bara ta ett exempel.

Nu är det tvärtom flickorna som dominerar i skolvärlden. Fler går vidare till högskolestudier och ser man till resultaten i grundskolan är det, som BT beskrivit i veckan, flickorna som klarar sig bäst. De har högre betyg i allt utom idrott och hälsa.

Men så anstränger de sig också. De är flitiga, och lägger ner mer tid och engagemang på skolan än vad killar gör.

Varför, undrade regeringen som gav en utredning i uppdrag att granska jämställdheten i skolan. Efter slutpresentationen, i januari 2010, blev det en debatt som mycket handlade om risken med flickor som är för duktiga och betalar för toppbetygen med ont i magen och ständig oro. Det talades om duktiga tjejer som offer för könsstereotypa förväntningar, snarare än som dugliga individer som tog ansvar för sin framtid.

Det finns böcker om sådant. De kan heta saker som: Duktighetsfällan en överlevnadsbok för prestationsprinsessor eller liknande. Och det kommer fler hela tiden. Duktigheten har många fiender medan begreppet ”good enough” (vilket väl är det som killar tillämpar i skolan) vinner mer sympati.

Det kan säkert förekomma fall där det finns skäl att varna för duktigheten. Men det är viktigt att debatten om de driftiga och flitiga tjejerna inte kantrar. Att det inte görs till ett problem att tjejer presterar och har ambitiösa mål. Att inte höga betyg ses som ett givet tecken på psykisk ohälsa eller att man är på väg att gå in i väggen.

Isjälva verket ger höga betyg frihet, makten att välja vidare bland utbildningar om man så vill. Visst kan man hoppas på tur och bananskal, men betygen är en viktig grund. Och ännu viktigare nu när könskvoteringen till högre utbildning är avskaffad (den som gjorde att tjejer trots högsta betyg inte kom in på sin drömutbildning, exempelvis veterinärutbildningen, där flera tjejer i efterhand fått skadestånd för att de kvoterats bort).

Därmed inte sagt att betyg är allt. Man behöver inte vara psykolog för att begripa att det är fara å färde om man mäter sitt värde i vad man presterar.

Men det vore olyckligt om förhoppningen om att alla flickor i hela världen ska ha rätten att gå i skola och utbilda sig, följdes av budskap om att det inte är så noga med resultatet, att de ska vara försiktiga med att anstränga sig för mycket.

Just Tjejmilen däremot är faktiskt ett arrangemang som när det startade 1984 nästan inte alls handlade om prestationer och resultat. Man hade inte ens tidtagning, bara för den yppersta eliten. Sloganen var: ”en mil utan jäkt och stress bara för tjejer”.

Sådana kravlösa arrangemang för killar fanns varken då eller nu. Prestationsprinsarna i löparspåret har alltid trotsat mjölksyran och tokspurtat hela vägen in i mål.

Någon borde kanske varna dem så de inte ränner iväg så duktigt att de springer in i väggen.