På jakt efter mammakraften

Äntligen ska det vara över, eländet med de efterhängsna skadorna som hållit henne borta från häckbanorna så länge.

Kallur ska göra samma resa som friidrottarna Tia Hellebaut och Anna Tjitjerova. Kvinnliga idrottsstjärnor som genom barndopning kommit tillbaka, starkare än någonsin.

Ovanstående är en förenkling. Men bara lite. När Kallur berättade att hon var gravid sade hon att barnafödandet var ”ett sätt att läka kroppen”. På Idrottsgalan ville hon förtydliga, det var inte för att bli bättre som hon planerade barn, att få bli mamma var ett mål i sig. Den förväntade skjutsen på arenorna är blott en välkommen bieffekt, så klart.

Icke desto mindre är det ett känt fenomen i idrottsvärlden att kvinnor kan prestera bättre efter en graviditet. Och man behöver inte vara idrottsstjärna för att hänga med i resonemanget. Har man gått i land med en förlossning och blivit mamma, då har man också haft känslan av att man skulle kunna klara ungefär vad som helst.

För att inte tala om hur smärttröskeln förflyttas. Eller som trebarnsmamman och löparstjärnan Malin Ewerlöf konstaterar: ”En förlossning är värre än en mara, utan konkurrens. Det håller på längre tid och gör grymt mycket ondare. Så har man fött barn ska man kunna plåga sig genom en mara.”

Men det märkliga är att vänder man blicken från vittnesmålen om denna makalösa mammakraft i idrotten till vardagens vanliga arbetsliv har graviditeter och barn motsatt verkan. Efter första barnets födsel ökar kvinnors sjukfrånvaro avsevärt jämfört med männens. Mammor till tvååringar är dubbelt så mycket sjukskrivna som papporna. Och skillnaden finns kvar under många år.

Den har dessutom ökat sedan början av 80-talet. Därför har ansvarig minister Ulf Kristersson slagit fast att detta nu är den stora frågan när det gäller socialförsäkringarna. I höstas drog han igång ett projekt som ska se över könsgapet och vilka olika orsaker som kan ligga bakom.

Har kvinnor sämre arbetsmiljö? Har kvinnor lägre tröskel för att stanna hemma? Är kvinnors sjukskrivning ett sätt att värna den egna orken så att man mäktar med hemarbetet? Ser mammors sjukdomsbild annorlunda ut? Drar kvinnor för stort lass hemma? Är läkare mer benägna att sjukskriva kvinnor än män, även när de har samma diagnos?

I diskussionen hittills kan man faktiskt hitta stöd, låt vara i varierande grad, för att svara ”ja” eller ”ja, kanske” på alla ovanstående frågor, vilket är intressant, men gör det politiskt knivigare. Det blir svårt att hitta den där enkla mirakelmedicinen mot könsgapet.

Ändå har den redan lanserats. De som vill kvotera föräldraförsäkringen försöker ta tillfället i akt att flytta fram positionerna och hävdar att en sådan förändring skulle göra susen för kvinnors sjukskrivningsnivå.

Även om man bortser från de principiella argumenten (maktförskjutning från individ och familj till staten) finns andra invändningar. Att minska föräldrars inflytande över den egna vardagen är en strategi som talar emot allt som man vet om hur viktigt det är för hälsan att känna att man kan påverka sin livssituation, både på jobbet och hemma.

Så löper exempelvis den som har litet inflytande över sitt arbete större risk att bli sjukskriven, vilket i det här sammanhanget leder vidare till frågan om kvinnor i högre grad har sådana jobb än män och om det är en av förklaringarna till skillnaderna.

Det finns många parametrar att ta hänsyn till och i oktober i år ska regeringen få in de rapporter man beställt. Och sedan? Ja, då bör man öka takten i jakten på mammakraften.

För det är ju en sak att kvinnor i allmänhet, alla goda förebilder till trots, kanske ska ha rimliga förhoppningar på vilka maratontider man kan barndopa sig till, men man ska inte behöva vara rädd för att inte få ett hållbart arbetsliv.