Om han ändå hetat Jonna...

Jonas Sjöstedt är favorit, ger knappt pengarna tillbaka. Men det skulle ha varit enklare om han hetat Jonna.

För Jonas Sjöstedt är visserligen både kompetent och lämplig. Han är erfaren och respekterad i breda kretsar.

”En folkkär politiker som allmänheten känner till”, som Ida Legnemark i Borås beskrivit honom. Det är inte alla småpartier som har kandidater av sådan kaliber (fråga KD till exempel).

Men Sjöstedt är dessutom en man som vill efterträda en annan man. Och det i ett parti som inte drar sig för att hudflänga andra som försummar minsta möjlighet att bekämpa patriarkatet.

Minns SVT:s partiledarutfrågning förra året, när Lars Ohly fick frågan om inte det där med tvångsdelad föräldraförsäkring hade nackdelar, att kvinnor måste sluta amma i förtid till exempel. Då anbefallde han bröstpump, ”ett sånt där modernt verktyg som finns, det gick utmärkt för mig att fortsätta ge mina barn bröstmjölk”.

Då handlar det inte längre om att vara för jämställdhet, det är vi många både innanför och utanför partierna som är.

Då handlar det om att vara besatt av tanken på varannan och hälften och att ha tappat respekten för människors förmåga att välja själva. Och så ser Vänsterpartiets metoder ut, man reducerar individer till enheter som med politiska tvångsåtgärder ska styras in i den statistiskt perfekta jämställdheten. Ideligen på jakt efter nya sätt att nå det ”klasslösa samhället” där ”könsförtrycket upphävts” som det står i partiprogrammets målbeskrivning.

Därför föreskriver man bröstpumpar till andra och sitter på kongresser och arbetar fram program där man svingar den feministiska kvoteringssläggan mot familjer och företag – fullständigt oberörd av vilka andra värden den krossar.

Men när man själv ska välja partiledare då är tongångarna annorlunda och plötsligt hamnar de flesta nomineringar på en medelålders, etablerad man med svensk bakgrund. Och det beror inte på att det saknas kvinnliga kandidater.

Rosanna Dinamarca ställer upp. Hon är vice partiordförande men har varit ifrågasatt sedan det avslöjades att hon inte betalar in den partiskatt som alla riksdagsledamöter (V) ska göra i god socialistisk anda.

V har den skatten för att man inte ska kunna berika sig på sina förtroendeuppdrag, heter det. Dinamarca tycker också att det är en jätteviktig princip och det dröjde ett par timmar efter att Svenska Dagbladet frågat henne tills hon medgav att just för egen del hade den inte stått högst på agendan.

Ulla Andersson ställer också upp. Hon har betalat partiskatt, hon kallar det en solidaritetshandling, och är dessutom erfaren ekonomisk-politisk talesperson.

Både Andersson och Dinamarca sitter i partistyrelsen och om man utgår från att de uppfyller kraven på en partiledare (V) kan man ju undra varför inte fler i partiet vill tillämpa positiv särbehandling.

Det är en metod som innebär att om en person av det kön som är underrepresenterat har tillräckliga meriter ska hon eller han få uppdraget även om det finns en annan kandidat som har bättre meriter.

Det var på det sättet som de omstridda Thamprofessurerna tillsattes. Dåvarande utbildningsminister Carl Tham ville göra något åt den skeva könsfördelningen bland professorer och med hjälp av Vänsterpartiet fick han igenom sitt illa tänkta förslag i riksdagen i mitten av 90-talet.

EG-domstolen underkände sedermera metoden men V har veterligen aldrig tagit avstånd från den.

Det är förstås skillnad på hur man tillsätter en professor och en partiledare.

Men framförallt är det så mycket enklare att diktera villkoren för hur andra ska leva sina liv – det må sedan vara på universiteten, i hemmen eller i företagen – än att rätta sig efter påbuden själv.

För övrigt är jag övertygad om att Jonas Sjöstedt blir en utmärkt partiledare.