Minns KD de egna valaffischerna i dag?
Och då tänker jag inte på partistrategernas förväntningar om hur en tydlig profil kan hjälpa småpartier att komma fram i mediebruset. Jag tänker på att det finns ganska många i det här landet som är bekymrade över hur barn och unga har det.
Göran Hägglund talade ännu mer om det i sitt tal i Almedalen. Han gjorde det bra. Ställde många relevanta frågor:
”Vilken uppväxt ger vi våra barn idag? Som enskilda, som samhälle. Vi har som kollektiv kanske aldrig haft det bättre materiellt än idag, men hur mår våra barn? Får deras behov plats i vår välordnade och tillväxande tillvaro?”
Just sådana frågor lyfter KD ofta. När Anders Borg fastnar i arbetslinjen talar Hägglund om relationslinjen. Han säger att vi inte bara kan tala om tillväxt, vi måste tala om uppväxt.
Det var ingen tillfällighet att KD var det parti som reagerade först när förändringarna i sjukförsäkringen fick orimliga konsekvenser. Trots att det satt en parlamentarisk kommitté (den som ska vara klar i maj 2013), gjorde KD en egen utredning och presenterade fem punkter man ville förändra så snart det bara gick.
Det var en del s om tyckte att det var lite förhastat. Gå ut så där när alliansen skulle hålla ihop, och hur skulle det nu gå med arbetslinjen? Man riktigt såg framför sig hur det morrades i regeringskorridorerna om det där besvärliga lilla ömhudade partiet.
Men så gör KD ibland. Man har ett socialt patos utan vilket alliansen skulle vara mycket fattigare. Här kallade man till och med budgetförslaget 2011 för Kristdemokraterna – värdekonservativt och socialt radikalt – för ett mänskligare Borås.
Man kan ju undra lite hur tankarna går nu i Borås och runt om i landet när KD så brutalt sade nej till ekonomisk ersättning för de vanvårdade fosterbarnen, en grupp som väl om någon kan kallas ”dessa mina minsta”.
Från en del hördes protester . Och kanske låg de bakom Maria Larssons senaste utspel, på tisdagen skickade hon en inbjudan till oppositionen om samtal, som ska ske nästa vecka. Samtidigt gick Fredrik Reinfeldt också ut och sade sig hoppas på en överenskommelse.
Ändå hamnar Maria Larsson i en konstig situation, där pinsamma krumbukter skymmer det där engagemanget för barn och unga som skulle prägla partiet. För hon har inte gjort en rak reträtt. Hon har inte sagt att slutsatsen att avfärda utredningen var förhastad. Nej, hon hävdar fortfarande att det förslaget inte duger, men att hon vill lyssna till oppositionen, ifall de har en bättre modell.
Nog för att Lena Hallengren (S ) och andra oppositionspolitiker i socialutskottet är kompetenta. Men inte tror väl Larsson på allvar att de ska kunna skaka fram ett bättre förslag än det den omvittnat kompetenta utredaren Kerstin Wigzell gjort i den omfattande SOU 2011:9 (den som Larsson förkastade i lördags)?
Det tror hon nog inte. Hon har bara så svårt att säga: Jag hade fel.
Det behövs inga samtal med oppositionen. Det behövs ett KD som gör som man själv säger, sätter barn och unga i fokus och går på utredarens förslag.
För inte var väl affischerna om ”ett mänskligare Sverige” bara pynt för att höja mysfaktorn i valrörelsen?
