Låt fler vara med i leken!

Den f.d. folkpartiledaren Westerberg var socialminister 1991–94 och en av pådrivarna för en avreglering av den offentliga sektorn. Westerberg berättade om de eldsjälar han mötte när han besökte omsorgen. De hade idéer om hur de ville bedriva verksamheten, men fick inte gehör för dem i offentlig regi.

Det kunde handla om allt ifrån hur man möblerar en avdelning till att man ville genomföra tanken på eget rum (något ju som sedermera blev vad Westerberg ville skulle gälla i hela äldreomsorgen). Westerberg beskrev hur det överlag var de privata aktörerna som var pådrivande för att uppnå bättre kvalitet. Det handlade, som han mindes det, aldrig om prispress som något huvudspår.

Det politiska minnet kan vara selektivt. Men i den nyutkomna boken Kentucky fried children? Om den svenska valfrihetens rötter – och dess fiender, är fler med och ger, via författaren Karin Svanborg-Sjövall, en liknande bild av hur det gick till när det offentliga monopolet på välfärdstjänster bröts upp.

När diskussionerna om att starta förskolan Pysslingen börjar på 80-talet är det dock pengar det handlar om först. Man vill visa att kostnadspress är möjlig och att den offentliga förvaltningen är just så ineffektiv och slösaktig som många vid den här tiden är övertygade om.

Bert Levin, tidigare statssekreterare (FP), och Thomas Berglund, som varit talskrivare åt Ola Ullsten, är de som drar igång det hela. De jobbar på SAF-finansierade M-gruppen, en av de sfärer utanför partierna som drev opinion om avreglering. Där hade de skrivit en bok om vad det offentliga kunde lära av det privata men ville även rent praktiskt visa att det gick att utmana med ett privat alternativ.

Men när de har ett möte med ett antal chefer i tjänstesektorn händer något, skriver Karin Svanborg-Sjövall: "En av cheferna lutade sig över bordet och såg dem stint i ögonen 'Tja det är väl bra med lägre kostnader. Men ingen köper ju en viktig tjänst bara för att den är billigare. Hur är den bättre?'"

Levin och Berglund, som aldrig drivit företag tidigare, fick som det uttrycks en "tankeställare" och förstod att här gällde det inte bara att göra detsamma som den offentliga sektorn fast billigare. Här krävdes att ta ett steg till. Hur kunde föräldrar och barn bli mer nöjda? Hur kunde personalen utvecklas? Och så vidare.

Lex Pysslingen, som förbjöd statsbidrag till förskolor som drevs på entreprenad, stoppade 1985 planerna. Men så småningom blev det Pyssling i alla fall, en framgångsrik verksamhet i Stockholmsområdet med nöjda brukare och personal. Och det har genom åren blivit en rad andra utförare av välfärdstjänster än de offentliga.

Det har öppnat för nya idéer och nya sätt att arbeta. Och även för nöjda anställda. En rapport från Kommunal pekade exempelvis på att den största skillnaden är att de som arbetar inom ett entreprenadföretag känner att de får ta större ansvar. Innan fick de en uppgift, nu får de vara med och planera verksamheten.

Nu finns det en del som vill vrida tillbaka tiden. Som ser en återreglering, där kommunen och staten åter har monopol och driver all välfärd, som en garanti för den bästa omsorgen. Det vore olyckligt. Man kan, och ska, skärpa tillsynen och det ekonomiska regelverket, men man måste värna mångfalden. Ty att ha öppet för fler aktörer är att ha öppet för idéutveckling, med fler modeller, nya lösningar.

I gårdagens BT berättades om den nya privatdrivna vårdcentralen i Borås, Cityläkarna. Det blir gynekologisk mottagning, första vårdcentralen i Sjuhärad som har det, samt kvälls- och helgöppet.

Ledningen förklarar att deras drivkraft är att "använda sina erfarenheter till att skapa en vårdcentral som fungerar på det sätt som de tror patienterna vill”.

Westerberg skulle ha känt igen den drivkraften.