Läckberg och arbetslinjen

Det finns en del som tycker att hon inte borde det, ha blivit författare alltså. Litteraturkritiker avfärdar regelmässigt produkterna från den storsäljande deckarmakerskan som skräp. Eller som Leif GW Persson: ”Hon skriver som Nicke lilltroll pratar” (Persson finns också på bokmässan i dag).

Och när Reinfeldt avslöjade att han läste fyra Läckbergböcker på semestern i somras togs det som ytterligare en bekräftelse på hur långt från bildningsidealen och den kulturkonservativa vägen de nya moderaterna har hamnat.

Men det är en annan d iskussion. Det här handlar inte om Camilla Läckbergs författarskap.

Det här handlar om Camilla Läckbergs arbetslinje.

Ty hon är en arbetsmyra som sliter hårt. Arbetsdagarna är långa och tempot svindlande högt. Och från att inte alls ha gått runt på sina böcker befinner hon sig nu i en annan värld. Förra året var hon Sveriges högst betalda kvinna under 40 år, skriver Svenska Dagbladet. Inkomsten är hög, hon har blivit rik, har köpt hus, fint sommarställe och dyra väskor. Slitet har lönat sig.

Det provocerar, säger Läckberg.

”Avundsjukan verkar uppstå när man själv jobbar ihop pengarna och inte om man vinner på lotto eller får 100 miljoner för att sparka på en boll”, beskriver hon för tidningen.

Det är möjligt att mångmiljonären Läckberg upplever att hon utsätts för avundsjuka. Det är också möjligt, hon har varit inne på det själv i olika sammanhang, att det provocerar mer när en kvinna tjänar så mycket pengar än när en man gör det. Särskilt om hon gör det på underhållning.

Eller också är hon bara ovanligt känslig. För det är faktiskt inte sant att vi i allmänhet tycker att det är mer eftersträvansvärt att bli miljonvinnare på lotto än att jobba ihop till pengarna.

I själva verket är det status att ha en förmögenhet som man har arbetat ihop.

Det är nummer tre på den statuslista, undersökningen Statusnavigator, som Marie Södervist Tralau redovisar i sin bok Status vägen till lycka. Endast att vara allmänbildad och duktig på jobbet kommer

högre. Söderqvist poängterar också att det ur statusperspektiv är viktigt, just i Sverige, att man jobbat ihop pengarna, inte ärvt dem eller vunnit på lotto.

Ändå är det de metoderna vi tror mest på när vi drömmer om att bli rika.

”Sverige är det land där du minst känner att du kan påverka din privatekonomi genom eget arbete. I stället hoppas du på ödet och spel. Att jobba och göra karriär eller spara är inte ett alternativ”, förklarade Jan Dinkelspiel, Nordnets Sverigechef när han i våras presenterade en undersökning om hur man i de nordiska länderna såg på förmögenhet.

Det är dystert och visar på ett slags maktlöshet att den egna ansträngningen anses så betydelselös. Men bortsett från att det tycks finnas en övertro på vinstchanserna på lotto speglar det sakernas tillstånd rätt väl. Det är svårt att bli rik på arbete i Sverige. Det är till annat man får sätta sin lit om man märkbart vill förbättra sin ekonomiska situation.

Skattebetalarnas förening beskrev det i en rapport som att det är viktigare att födas med en rik pappa än att födas med talang och flit.

De undersökte sambandet mellan arbetsinkomst och nettoförmögenhet men det fanns nästan inget. Det är ärvda pengar eller turen att ha köpt hus på rätt ställe – inte inkomster från eget arbete – som gör att man kan bygga upp ett säkerhetskapital på banken.

Flit och företagsamhet är helt enkelt ett par som är svårt att slå mynt av i Sverige. Man skulle kunna uttrycka det som så att här har arbetslinjen en del att jobba med. Och deckarläsaren Reinfeldt något att grubbla över. Han kanske rentav tycker att arbetslinjen är värd en egen mässa.

Läckberg säger säkert inte nej om statsministern bjuder in henne som dragplåster.