Jämlikheten hamnar sist i kön

Det är inte säkert att de får någon. Eller ja, kanske ska man istället uttrycka det så här: Det är rätt osäkert om de får den plats de vill ha vid den tidpunkt de behöver den och av den kvalitet de anser sig lovade.

Det handlar bland annat om barnfamiljerna i det nya området Kärra. De flyttade till vad som beskrevs som det bästa av lägen, lantligt men ändå nära stan, lekplats, snabb cykelbana till skola och närhet till lätt kuperade motionsspår i Ymer och Kype.

Men när de nu – inte helt oväntat skulle man nog våga säga – behöver barnomsorg, möts de av en tvärbrant uppförsbacke vid vilken de vackert förväntas sätta sig ner och vänta.

De frustrerade föräldrarna är inte ensamma om att köa till välfärden. I en nyutkommen bok, I väntan på välfärden (Timbro 2012), beskriver Nima Sanandaji vad han kallar för den svenska välfärdens akilleshäl – de långa väntetider som medborgarna möter i kontakten med det offentliga, i allt från vård, äldreomsorg, besked från försäkringskassan till förskoleplats eller tillstånd om att starta en ny verksamhet.

Vi köar på ett sätt vi aldrig skulle acceptera om det handlade om varor och tjänster vi köper för pengar vi spenderar privat, konstaterar Sanandaji i en tankeväckande jämförelse om att vi då ser det som självklart att få det vi betalar för – i tid. ”Vi betalar inte frisören i förväg för att sedan vänta i flera timmar på en klippning. Vi betalar inte veterinären för att denne eventuellt ska undersöka våra husdjur. Dessutom får vi garantier vad gäller innehållet och kvaliteten hos de tjänster och varor vi betalar för.”

Man kan , och det har vi gjort många gånger på den här sidan, ifrågasätta om det är rimligt att det offentliga ska erbjuda så omfattande barnomsorg till så låg avgift som nu är fallet, men det är en delvis annan diskussion. Poängen är att medborgarna måste kunna lita på att det som utlovas också levereras.

Vad gäller just barnomsorgen finns redan en garanti i den nya skollagen. Där står att kommunerna ”ska” erbjuda plats inom fyra månader, men den paragrafen är inte mycket att skrämma ansvariga med. Därför hoppas förskoleminister Nyamko Sabuni på en lagskärpning, så att kommuner ska tvingas att hosta upp ersättning, i reda pengar, till föräldrar som inte får plats i utlovad tid.

Ökad ekonomisk press på det offentliga är också en av de vägar Sanandaji vill se för att minska köerna. En av vägarna alltså, för han tror inte på den enda vägens köpolitik, utan föreslår också bland annat bättre metoder för att lära av kommuner och länder med kortare eller inga väntetider och ökat inslag av konkurrens och behovsprövning.

Oavsett hu r man rankar idéerna är det uppenbart att något behöver göras. För i välfärdens köer frodas vanmakt och frustration. Där härjar otryggheten och orättvisan. Dessutom är köer dyra.

Orättvisan först . Det är de mindre välutbildade som får vänta längst. Sanandaji refererar till en undersökning enligt vilken välutbildade bara väntar hälften så länge i de offentliga vårdköerna som mindre utbildade.

Det handlar alltså inte om att de köper sig förbi köer, utan om att de vet hur man tar sig förbi dem – en förmåga som visar sig hänga ihop med utbildning, nätverk och status (åtminstone de två senare för ju tankarna mer till krogkö än vårdkö).

Därmed ökar köerna den ojämlikhet som den offentliga välfärden ska utjämna. Så kanske är det inte så konstigt att Sverige är ett av de länder där skillnaderna mellan olika inkomstgruppers förväntan om att få den bästa vården är som störst (bara i USA är de större).

Det är ett underbetyg som stämmer till eftertanke. För det är ju inte heller så enkelt som att köer sparar pengar. Tvärtom. Köer till välfärd är inte sällan en direkt kontraproduktiv ransoneringsmetod.

Att vänta länge i en operationskö kan, förutom med lidande, vara förknippat med högre utgifter för längre sjukskrivning och kanske en försämring över tid som kan kräva ett större, och dyrare, ingrepp.

Effekterna av att vänta på bygglov eller sitta i en barnomsorgskö är andra. Men oavsett om det är förskoleplats, operation, äldreomsorg eller utbetalning av a-kassa eller någon annan av välfärdsstatens tjänster som medborgarna köar till, föder själva väntetiderna vanmakt.

Sanandajis bok är en tankeställare. Välfärdsstaten kan inte agera som vore den en populär krog för vilken köer är billig marknadsföring.