Hade Sverige vågat välja Hillary Clinton, 69?
Inte så konstigt kanske, eftersom den före detta partiledaren och nuvarande europaparlamentarikern för Kristdemokraterna fyller 76 år senare den hösten.
Därmed har han, med råge, passerat den gräns, efter vilken man i Sverige inte längre anses vara en tillgång i politiken. Någon officiell sådan gräns finns förvisso inte, men det ligger en hel del i det som Björn Rosengren sade i söndagens Agenda: ”Sverige är något infantilt. Man skjuter hela tiden fram det unga. När männi-skor är i 60-årsåldern tycker man att de har gjort sitt.”
Björn Rosengren fyller 71 år i april och man kan förstås anklaga honom för att tala i egen sak. Precis som folkpartisten och riksdagens äldsta ledamot Barbro Westerholm, 80 år i sommar, som i samma inslag efterlyste fler äldre i politiken.
Partier är ofta pigga på att tala om hur de ska få fler unga att engagera sig. Så har Stefan Löfven med stolthet framhållit Socialdemokraternas beslut om att 25 procent på valbar plats ska vara under 35 år i valet 2014. Moderaterna har ingen procentsats på åldersgränser men ambitionen är den vanliga, man har deklarerat att man vill ha fler ”invandrare, kvinnor och ungdomar”.
Inget parti har, veterligen, aktivt välkomnat fler äldre. Och att plötsligt börja agera för att minst var fjärde borde vara över 65 vore feltänkt. Kvoteringar leder tanken fel och till risken för att den som väljs in i kvotgruppen ”ung”, ”äldre” eller ”kvinna” förväntas vara talesperson just för den gruppen.
Däremot kunde man önska att den som passerat en viss åldersgräns inte genast dömdes ut som ”ointressant och förbrukad”. Varför inte istället testa ordparet ”erfaren och kompetent”?
Det är svårt, och rentav onödigt, att generalisera om ålder. Men Maud Olofsson delar med sig av några kloka ord i senaste numret av tidningen Passion for Business. Hon konstaterar att ju äldre hon blivit desto mer struntar hon i vad folk tycker om henne.
Är det inte precis vad politiken behöver? Det skulle tjäna debatten väl om fler vore mindre upptagna av omgivningens reaktioner, och inte ängsligt skulle vara till lags för att säkra den fortsatta karriären.
Olofsson beskriver träffande äldre riksdagsledamöter, kvinnor 65–75 år: ”De är less på att behaga. De fick ju verkligen göra det när de var yngre, och nu släpper de loss helt och hållet och jag tycker det är så skönt att se. De är ju knivskarpa i sin argumentering för att de har så mycket erfarenheter.”
Olofsson talar om centerkvinnor, men att begynnande rynkor ofta är ett tecken på ett säkrare inre är inte partiskiljande. Minns Mona Sahlin som förklarade vad åldern gjort med henne. Vad skiljer Mona Sahlin 1995 från Mona 2007, var frågan: ”Då sökte jag efter att bli omtyckt. Nu söker jag efter att bli respekterad.”
Maud Olofsson är numera en av deltagarna i International Council on Women’s Business Leadership (ICWBL), ett internationellt råd bildat på initiativ av USA:s utrikesminister Hillary Clinton, för att premiera kvinnors ledarskap och företagande.
Olofsson har beskrivit hur hon bidrar med synpunkter på frågor som är stora i den svenska debatten, t.ex. om balans mellan föräldraskap och ledarskap.
Det finns en del Sverige kan lära av USA också. Till exempel om ålder i politiken. 2016 är Hillary Clinton 69 år. Då kan hon vara presidentkandidat och året därpå installeras som president.
Hade hon ens varit välkommen på valbar plats i Sverige?
