För god för politikens smuts?

Det kändes inte särskilt anmärkningsvärt. Det var ju inte så att man plötsligt ropade till sin omvärld: Men titta, hallå! Det är kvinnor i Sveriges högsta beslutande församling. Har ni sett, flera stycken! Nej, det kändes ungefär som det brukar. Efter valet 2006 var det faktiskt aningen fler kvinnor än nu. 47,3 procent jämfört med 45 procent.

Man det har förstås inte alltid sett ut så. I veckan var det precis 90 år sedan kvinnor fick rösta i riksdagsval. Det valet, 1921, var det fem kvinnor som kom in: Kerstin Hesselgren, Elisabeth Tamm, Agda Östlund, Nelly Thüring samt Bertha Wellin. Det låg en lång kamp bakom deras entré i riksdagen. Argumenten mot kvinnlig rösträtt var märkliga. Eller vad sägs om ett av dem, som redovisades av tidningen Nya Dagligt Allehanda 28/5 1913:

”Kvinnors impulsivitet och benägenhet att följa med strömmen – lägg märke till deras slafviska lydnad under klädedräktsmoderna! – medför faran, att de under inflytande af en tillfällig stark tidsriktning kunna kasta en öfverväldigande röststyrka åt en sida, hvarigenom statslifvets jämnvikt och dess lugna utveckling äfventyras.”

Detta argument som avfärdades elegant på ett flygblad från 1915, där kvinnor förklarade varför de var mot rösträtt för män: ”Därför att män är alltför känslosamma för att rösta. Detta visas inte minst av deras uppförande vid fotbollsmatcher och politiska möten, samtidigt som deras medfödda tendens att ta till våld gör dem speciellt olämpliga för regeringsuppgiften.”

Efter åratal av stötande och blötande blev det då till sist demokrati, både män och kvinnor fick rösta. I början låg kvinnors valdeltagande lägre än mäns. Men på 70-talet gick kvinnorna om. Och från att inte ens ha varit tillåtna, har röster från kvinnor numera blivit de mest eftertraktade, högvilt för varje parti.

Vi har visserligen inte graderad rösträtt och alla partier vill ha så många röster som möjligt. Men sällan hör man exempelvis Moderaterna med stolthet säga att de är glada över att så många medelålders män röstar på dem, att de ska göra vad de kan så att ännu fler män känner att M är partiet för dem.

Tvärtom förs mansövervikten fram som ett problem. Kvinnor ska lockas, det är viktigt att vara ett parti som är angeläget för kvinnor, det är på något sätt ett tecken på att man är ett parti i tiden.

Så sträcker också Danmark lite extra på sig nu, när de får en kvinna som statsminister. Och även den som sätter politik framför kön (som är glad över att Reinfeldt, inte Sahlin, är statsminister i Sverige) kan förstå varför. Det är ytterligare en maktsfär som en kvinna beträder.

Hade Helle Thorning-Schmidt varit med i början av 1900-talet hade hon fått höra att hon inte var skapt för politiskt engagemang, att hon som kvinna vore för ren och god för att kastas in i politikens smuts. Hon skulle förlora sina speciellt kvinnliga egenskaper, hade det argumenterats. Och någon hade säkert luftat sin oro för hur det skulle gå med hemmets frid om hon förlöpte spisen på detta sätt.

Sådant slipper Thorning-Schmidt att bemöta. Däremot står hon inför en svår utmaning. Socialdemokraterna har gjort sitt sämsta val sedan 1906 och den kommande regeringen har ett bräckligt underlag.

Redan spekuleras om ministerlistan. Den lär innehålla både män och kvinnor, får man förmoda. Trots argumenten på ovannämnda flygblad om varför män inte borde få rösta: ”Därför att männen skulle förlora sin charm om de klev utanför sin naturliga sfär och intresserade sig för annat än parader, uniformer och trummor.”