Bilden av Fälldin gör Lööfs kris så mycket svårare

Man ser Thorbjörn Fälldin på valvakekvällen sitta tryggt i fåtöljen, med pipan i hand förstås, och hör nyhetsuppläsaren: ”Vpk 4,5, Centern 24,5”.

Fälldin blev statsminister (även om centersiffran justerades till 24,08 procent). Med sitt lite sävliga sätt och sitt perspektiv och sin utgångspunkt i den lilla människan blev han en oerhörd kontrast till Palme och Socialdemokraternas maktfullkomliga sätt att se på Sverige.

Då var Annie Lööf inte ens född. Och det är förstås oschysst, och egentligen kanske inte relevant, att jämföra henne med Fälldin. Den senare hade ju för övrigt också sina stunder då rubrikerna var mindre hyllande än efter valnatten.

Men det ger ändå perspektiv på hur mycket som förändras med ett parti. Det har gått lång tid, men att som nu sitta och läsa rubriker om att Centern vill införa månggifte, slopa skolplikten och öppna alla gränser på vid gavel, visar ändå på en partiresa som är nästan osannolikt hisnande.

Det vill säga , det är nog precis så som Lööfs motståndare vill att vi ska se det. Som att hon leder ett parti med ovanstående uppfattningar.

Det gör hon inte. Hon leder ett parti där det finns ett förslag till nytt idéprogram med de här uppfattningarna. Det är en väsentlig skillnad.

Dessvärre har hon faktiskt inte gjort något, förrän i går, för att på allvar förklara att hon inte är med på alla skrivningar i förslaget. Hon ville inte ”störa remissbehandlingen”.

Det är en stark trend bland politiska ledare nuförtiden att lyssna. Det låter välvilligt men avigsidorna är stora. Ty om man ägnar sig för mycket åt sådan generös tystnad tappar man greppet. Och det är precis vad som håller på att hända med Lööf.

Därför måste hon, som talar så mycket om vikten av att vara ett tydligt parti i alliansen, också våga vara en tydligare ledare i sitt eget parti. I varje fall om hon vill fortsätta att vara partiledare.

Om hon är rätt person att leda Centern är en fråga för partiets medlemmar. Av de utspel som skett de senaste dagarna kan man dra slutsatsen att både Anna-Karin Hatt och Anders W Jonsson anser sig vara bättre kandidater. De börjar positionera sig på ett allt fränare sätt; marken gungar under Lööfs fötter.

Själv är jag ingen Lööfkramare, hade någon frågat mig då i september 2011 hade jag förordat Anders W Jonsson, barnläkaren som är ordförande i socialutskottet.

Men nu blev det Lööf. Och finge man ge ett råd till de nu så villrådiga medlemmarna så är det: ge Annie Lööf mer tid! Och glöm inte att hon valdes på stabil grund. Uttryckt i reda siffror: Av 27 partidistrikt förordade 24 Lööf, två tog inte ställning och ett ville ha Anna-Karin Hatt.

Men visst, fortsätter ifrågasättandet kan det som en gång var ett starkt stöd svikta snabbt som ögat. Saker kan ske fort i politiken och även om Lööf är imponerande ambitiös har hennes politiska fingertoppskänsla svajat betänkligt. Det kan bli någon annan än hon som får sitta i TV på valvakekvällen och höra Centerns procentsiffra.

Oavsett vem det blir kommer det förstås inte att bli som på Fälldins tid. Den tid är förbi då en partiledare kunde tillåta sig ett sådant hälsovådligt rökande inför TV-kamerorna.

Den tid då Centern kunde hoppas på siffror som 24 procent är för övrigt också förbi.