... och vem ska vi sortera bort?

Statistik i all ära men jag läser aborttexten först. Och fastnar snart i berättelsen om hur Sandra, som är gravid med sitt tredje barn, rekommenderas av läkare att göra abort eftersom barnet hon väntar har en tumör. Hon kan födas förlamad från halsen och ner.

Sandra beställer aborttid två gånger men kan inte förmå sig att gå dit. Senare föder hon sitt barn med akutsnitt på Ryhovs sjukhus i Jönköping. Flickan, hon heter Hanna, opereras. Idag är hon 14 månader och helt frisk.

”När jag tänker tillbaka på att jag övervägde en abort börjar jag gråta. Vi är så lyckliga över att ha henne hos oss, hon är ängeln i våra liv, lilla Hanna.”

Det är lätt att bli gripen av en sådan berättelse. Lätt att fastna i bilden på söta Hanna där hon ligger i landstingets omlottröja och är just så där betagande som bara nyfödda kan vara.

Men i ljuset av de senaste dagarnas besked om abort på grund av kön finns det också andra frågor som tornar upp sig. Vem är välkommen och vem är inte välkommen?

Efter debatten tidigare i år om hur en kvinna gjorde abort därför att barnen hon väntade hade ”fel” kön (de var flickor) har socialminister Göran Hägglund nu meddelat att sjukvården inte får göra undersökningar som enbart syftar till att ta reda på vilket kön ett foster har.

Så där alldeles bombsäker på att åtgärden kommer att minska antalet aborter på grund av kön är inte Hägglund. Fortfarande kommer den som frågar efter kön att få ett svar om personalen vet. Men socialministern tycker ändå att det ligger en symbolik i förändringen.

”Symboliken ska man inte underskatta, för jag tycker att detta är en tydlig signal på att flickor och pojkar är lika välkomna till världen”, säger han.

Och så kan vi i världens mest jämställda land sträcka på oss lite till. Här gör vi inte skillnad, här sorterar vi inte barn efter kön. Här är alla lika välkomna.

Eller ja, vissa är förstås lite mindre välkomna än andra. Som Hanna - åtminstone så länge det antogs att hon skulle bli helförlamad. Eller som de med en kromosom för mycket. De som nu kommer att upptäckas tidigare med hjälp av de kub-tester som införs i alltfler landsting.

När Danmark införde dem halverades antalet barn som föddes med Downs syndrom. Om man ska se det som en framgång eller ej beror på vem man frågar, vems sorteringsprincip som gäller.

”Jag önskar mig ett barn med Downs syndrom ”, inledde krönikören Anna Ekelund en text i Aftonbladet i höstas.

Provocerande, men hon ville få oss att tänka efter. ”Om livet inte blir som planerat i vårt totalterapeutiska samhälle så vägrar vi vara med. Jag vill inte smittas av den rädslan”, deklarerade hon.

Vi ska vara rädda om den fria aborten i Sverige. Slå vakt om kvinnans rätt att bestämma och vara stolta över att vi inte gör skillnad på flickor och pojkar.

Men man behöver inte ha fastnat i berättelsen om lilla Hanna för att inse att frågan om vem som ska välkomnas är långt mer komplicerad än att den låter sig lösas av symboliska abortmarkeringar från socialministern.