Nej, inte är han nyliberal

Så röstade senaten trots allt ja till krispaketet och vi är förmodligen mindre än en dags nagelbitande från ett beslut i representanthuset.

Ska de följa senatens linje eller ska den nyliberala hållningen slå igenom – att marknaden får reda ut detta själv utan hjälppaket från staten? Ett beslut som skulle innebära att ytterligare pensionärer, småföretagare och husägare kläms i krisen.

En del vill gärna sätta en sådan nyliberal stämpel även på den svenska regeringen. Det finns ett sådant underliggande tema i oppositionens kritik mot regeringen. Medan de står för det goda, trygga och snälla samhället representerar alliansen något hårt och kallt – en ekonomistisk syn på människan – av någon anledning slarvigt sammanfattad just som ”nyliberal.”

Till exempel har Mona Sahlin använt begreppet ”nyliberala experiment” när hon beskrivit regeringens välfärdspolitik. Och i sitt första tal som partiledare sade hon att:

”Så växlar Sverige spår – från skattefinansierad välfärd, lika för alla, mot ett system där var och en sköter sitt med hjälp av den egna plånboken.”

Även miljöpartiet hakade på i en riksdagsdebatt:

”I det nyliberala tänkandet från regeringskansliet finns det inget rum för hänsyn till barn och familjer. Där är det handeln med dig, handeln med din arbetskraft, det enda som spelar roll.”

Det finns många fler exempel och det är ingen vidare vild gissning att debatten om finanskrisen kommer att leda till än fler anklagelser i samma stil. Se vad som händer när marknadskrafterna får råda!

Nu är ju det en mer än lovligt snäv, för att inte säga missvisande bild av vad som skett i USA. Det är också en ofullständig bild av vad nyliberalismen är.

Men varför tar ändå inte Reinfeldt tillfället i akt och bjuder upp väljare och opposition till en debatt om synen på människan? Är hon blott en kugge i ett ekonomiskt system, är avreglering svaret på hur vi skapar förutsättningar för det goda livet eller hur ska vi ha det?

Människosyn är en fråga som intresserar statsministern, kanske än mer som ett uttryck för hans intresse för psykologi än någon längtan efter att fördjupa sig i politiska ideologier. Men i Anita Kratz’ nya, mycket gedigna bok om Reinfeldt ger han exempel på hur han försökt att bjuda nyliberalismen i partiet motstånd.

I själva verket anser han i efterhand att redan den bittra ordförandestriden i MUF 1992 var just en sådan där hans linje vann mot nyliberalismen även om den kampen mycket handlade också om personfrågor.

Moderaterna rymmer traditionellt både liberalism och konservatism. Snarare än att tala sig varm för den senare är Reinfeldt en politiker som gjort pragmatismen till sitt kännetecken. Omgörningen till de nya moderaterna handlade mycket om att lyfta blicken från de ideologiska skrifterna och istället gå ut och leta vardagsproblem. Väljarnas verklighet skulle sätta partiets agenda. De nya moderaterna lyssnar.

Det finns en sympatiskt drag i det sättet att närma sig politiken, samtidigt som det funnits tillfällen då man önskat att partiet vågat inta någon ståndpunkt innan man läst vad senaste mätningen säger. Att vilja människor väl, är en vag programförklaring.

En viktig kritik som Reinfeldt ger i boken är att han velat se mer empati i moderaternas politik. Efter valet 1998 klagade han på partiledningens oförmåga att se att människan inte är alltigenom rationell och kapabel utan också ibland svag och då behöver stöd.

”De (partiledningen) tycks tro att en diskussion om mänskliga värden leder till krav på att vi ska bli ett mittenparti, att vi ska anpassa oss vänsterut till den socialdemokratiska agendan”, säger Reinfeldt i boken och ger en bild av en fullständigt verklighetsfrånvänd inställning hos ledningen. Tala om att ge näring åt myten om att högern är omänsklig!

Men Reinfeldt efterlyste, skriver Anita Kratz, en socialpolitik som visade att moderaterna brydde sig, en politik i den moderata konservativa idétraditionen.

Det har gått 18 år sedan dess och konservativt arv är kanske inte det första man tänker på när man studerar moderaternas, eller alliansens, socialpolitik. Men det finns ändå en ansats till uppmuntran av personligt ansvar och omsorg om andra. ”Människors växtkraft handlar både om ökad makt över sitt eget liv och att orka se till andra än oss själva,” sade Reinfeldt i regeringsförklaringen.

Känslomässigt och till intet förpliktigande? Tja, nu handlar ju som bekant politik mycket om känslor. Och ju närmare valrörelsen vi kommer, desto mer sådant kan det bli.

Christer Isaksson skriver i sin nya bok I väntan på Mona Sahlin om taktiken inför 2010. Det kommer att handla mer om känsla än fakta, siffror och statistik.

”Det bärande argumentet mot regeringen kommer att vara regeringens okänslighet och oförstående för ökande klyftor och växande orättvisor. En regering som inte lyssnar, som inte lever i tiden” skriver Isaksson.

En fortsättning på det vi redan sett alltså. Och kanske får Isaksson rätt om valrörelsen. Kanske är det därför Reinfeldt är så oerhört mån om att betona att han lyssnar till folket. Men det vore bra om han också oftare pekar på att trygghet, omsorg och ansvarsfullhet inte är värden som socialdemokraterna eller statskramande anti-globaliseringsivrare har monopol på.

Inte ens när det är finansoro och så småningom valrörelse.