Den egentlige jämställdhetsminister

Finansminister Borg har anklagats för att vara lite av en besserwisser som rabblar siffror och söker svaret i forskningsrapporter snarare än ideologiska modeller. Men framförallt är Anders Borg moderaternas paradexempel på hur de nya moderaterna gjort politik av vardagen.

Hans berättelse om hur tvillingdöttrarna gjorde honom till feminist har fått ett genomslag som borde få varje mediestrateg i partiet att mysa. Samtidigt som den skrämt vettet ur dem som trodde att den terminologi som Borg använder var förbehållen Gudrun Schyman och Tiina Rosenberg. Har moderaterna närt en statsfeminist vid sin barm?

Men Borg är inte statsfeminist. Han är arbetsfeminist. Kvinnor skall uppmuntras att arbeta, inte att kriga mot männen. Och han ropar inte död åt familjen. Tvärtom. Det finns en rejäl bunt intervjuer med honom där han talar om kärleken till hustrun och barnen på ett sätt som i brist på annat kan kallas för ”väldigt ovanliga uttalanden av en man i hans position.” Inte därför att män inte skulle känna så. Men därför att det finns en bild av hur och om vad män med makt talar (strukturer, skulle Borg sagt). Borg bryter med den bilden. Rejält.

Förmodligen tycker han att det är rätt roande. Ungefär som kommentarerna om hans hästsvans (”Men får en finansminister se ut hur som helst?”). Och även om jobbet tar obegripligt mycket tid från familjen är han förmodligen också road, för att inte säga djupt fascinerad, av uppgiften att ta sig an Sveriges ekonomi och moderaternas fortsatta förnyelse.

I den är det ur- och skurdagis på Hässleholmen som han just besökt en angelägen del, en central framgångsfaktor helt enkelt. Förskolan kan ge barnen en kunskapsbas, gör att kvinnorna kan arbeta och gör också skillnad i integrationspolitiken, förklarar dagisfantasten Borg.

Därför är förskolan, tillsammans med infrastruktur och forskning, det område som regeringen lovat satsa på även sedan de nedskrivna tillväxtsiffrorna blev kända. Men att det skall läsas som en värdering där det är viktigare att satsa på en institution utanför familjen än att uppvärdera familjens betydelse, är Borg främmande inför.

Kanske är det snarare i förslaget om jämställdhetsbonus som Borg tydligare hamnar i konflikt med de värderingar som bär moderaterna, vikten av att låta varje individ på egen hand utforma sitt liv.

Med ett system som lagrådet dömt ut som obegripligt krångligt vill regeringen att den förälder som tjänar minst genom en skattebonus ska uppmuntras att börja jobba. I klarspråk: Ut med kvinnorna på arbetsmarknaden och låt mannen byta blöjor istället.

Borg ser dock inte jämställdhetsbonusen som en skadlig pekpinne utan ett sätt för staten att balansera de normer och värderingar som går åt andra hållet. Det vill säga de som gör att kvinnan sitter vid köksbordet och säger ”Det är nog bäst att jag är hemma” – alltmedan pappan nickar instämmande och stannar en timme till på jobbet.

– Det ska locka fram ett bättre beteende, förklarar jämställdhetsmi..., förlåt finansministern.

Vilken effekt på fördelningen av föräldraledighet som den omstridda bonusen får återstår att se.

Alldeles uppenbart är att jämställdhetsbonusen är ett avsteg från den väg som moderaterna och för den delen större delen av borgerligheten tidigare hållit fast vid. Den som handlat mer om frihet för familjer, om vikten av att värna och respektera familjens självbestämmande, och mindre om att lägga livet till rätta i jämställda tabellverk.