Alf, Ylva och kraven
”Vi har nog haft ett synsätt på arbete att om man är sjuk eller har det för jobbigt så ska man inte behöva arbeta”, sa Ylva.
Det är sex år, två val och ett regeringsskifte mellan uttalandena. Det finns en skillnad till. När Alf Svensson i maj 2002 yttrade de försiktiga orden blev han hudflängd i debatten av s.
Wanja Lundby-Wedin skickade ut pressmeddelanden om hur Svensson hånade de sjuka och framställde dem som fifflare. I BT skrev s-politiker om hur Svensson kallade Kommunals medlemmar för simulanter.
Några motsvarande påhopp på Johansson märktes inte i går (bortsett från Lars Ohly förstås). Någonting har alltså hänt. Eller var åtminstone på väg att hända innan Mona Sahlin vid lunchtid kom in från vänster: ”Det här handlar inte om att ställa krav utan om att ge möjligheter att komma tillbaka snabbare.”
Annorlunda uttryckt: När socialdemokraterna nu svänger och föreslår en rad åtgärder, snarlika alliansens, som ska göra att människor snabbare kommer tillbaka i arbete då lanseras det som en möjlighet för de sjukskrivna. Men när alliansen inför nyfriskjobb och en rehabiliteringskedja med fler kontrollpunkter och öppningar för sjukskrivna att arbeta då tänker socialdemokraterna fortsätta att skåpa ut det som ”kravpolitik.”
Det blir en balansgång som heter duga. Men det är också ett exempel på vad som händer när vänster och höger närmar sig varandras problemanalys och förslag på åtgärder.
Då blir det svårare att se politiska skillnader och då blir de där orden som ska mana fram känslorna extra viktiga. Därför kommer vi säkert att få höra mer från socialdemokraterna om hur det bakom regeringens politik ligger en kall ekonomisk analys, medan socialdemokraternas präglas av en varm omsorg om människorna.
Den moderna politiken ställer helt enkelt större krav på politikerna att vinna människors hjärtan.
Därför hade det varit bättre om regeringen i går mer hade betonat hur företagspaketet ger arbetslösa jobb, i stället för att trassla in sig i de tekniska lösningarna kring bolagsskatten. µ
