Topp Tio 2002

DE TIO BÄSTA FILMERNA 2002

1) Bloody Sunday

Den som vågar vinner hela äran. År 2002 vågade den engelske regissören Paul Greengrass att skildra de händelser som ägde rum i staden Derry, Nordirland den 30 januari 1972 som vi idag känner till som Bloody Sunday. Det var då den brittiska armén sköt ihjäl 13 och sårade 26 demonstranter under en fredlig protestaktion som tog ställning för en fredlig lösning på konflikten mellan IRA och England i Nordirland. Greengrass hymlar aldrig om att han väljer sida och återskapar det kaos, den panik och den lamslagna skräck som under de ödesdigra timmarna chockade hela världen. Han gör det helt utan bombastisk filmmusik, med riktiga människor och via en skakig handkamera med smutsig lins som bara fångar det som syns. Inga krusiduller, inget mellan raderna utan bara den del av sanningen som ligger närmast till hands.

2) Cidade de Deus (Guds Stad)

Fernando Meirelles tar ett guidande stryptag på oss när han med öppet sinne och uppfläkt hjärta beger sig in i Rio De Janerios våldsammaste kåkstäder för att genom en otroligt snyggt visuell lins skildra livet där: rasande, dödligt, familjärt och väldigt kärleksfullt på en och samma gång. Det är vackert, brutalt, ohyggligt skrämmande och samtidigt charmigt likt en solskenshistoria när vi får följa den dagdrömmande fotografen Buscapé som på eget bevåg tar sig för att dokumentera sin uppväxts kittel av hat, kärlek och människor.

En film man garanterat minns länge.

3) 28 Days Later

I och med vedervärdigt misslyckade The Beach var det nog inte bara jag som räknade ut Danny Boyle och hans radarpartner Alex Garland, men bara två år efter Leonardo DiCaprios flummiga strapatser så steg duon utan föraning åter igen ut ur skuggorna med 28 Days Later, filmen som blev en lysande injektion och startskott för den postapokalyptiska dramathrillern under 2000-talet. Många är de filmer som följt i fotspåren, men ingen har på riktigt lyckats matcha den gastkramande berättelse som kommer till ett vansinnigt liv då Storbritannien drabbas av det så kallade "Rage Virus", vilket innebär att 99 procent av befolkningen går helt galen av raseri, helt utan pardon.

4) The Rules of Attraction

Sex. Droger. Ångest. Tre onekligen vanliga grundstenar i oräkneliga filmer om ungdomar fast mellan uppväxtens dimmiga skimmer och vuxenhetens alarmerande banaliteter. Hur gör man då något nytt i denna genre? Jo, man gör som Roger Avary.

Baserad på Bret Easton Ellis roman om lillebror Bateman (oväntat bra spelad av stelt puffluggige James "Dawsons Creek" Van Der Beek) på konstcollege tar The Rules of Attraction vägar som fram tills då var oupptäckta. Klockrena filmiska drag, skruvade och klockrena karaktärer igenkännbara i sina tankar och desperata handlingar samt en febrig nerv som likt en hinna av drogande svett ligger över historien.

5) Minority Report

Raffinerad svulstaction med Tom Cruise i huvudrollen och Steven Spielberg bakom kameran. Bygger på en kortare berättelse av Philip K.Dick där man i framtiden kommer kunna förutse mord innan de begåtts, detta genom hjälplösa orakel eller så kallade "pre-cogs" (klyftigt nämnda Agatha, Arthur och Dashiell efter tre av de största deckarförfattarna i historien) som ger polisen John Anderton en rejäl heads up när någon är i mördartagen. Som alltid när Spielberg är inblandad är allt rasande snyggt, maffigt och stort. Denna gång finns även en ljuvlig twist på historien som höjer filmen ordentligt över mängden av sci fi-actionthrillers. "Murdeeeer..."

6) Bowling for Columbine

Michael Moore lyckas med det finansiellt omöjliga konststycket att skjuta den objektiva dokumentären totalt i sank redan någon minut in i Bowling for Columbine. Filmen är inte bara ett hysteriskt ställningstagande långfinger mot den amerikanska vapenindustrin och dess sjuka lagar, den är en martyr som fick USA:s filmskapare att vakna till liv och höja sina röster på allvar. Moore spelar själv den lufsige huvudrollen i denna avartsdokumentär som underhåller, berör och framkallar ilska om vartannat.

7) Ying xiong (Hero)

Berättelsen är långt ifrån glasklar likt Crouching Tiger, Hidden Dragon, men den orgie av episka färger, ultrabreda och sprängfyllda vidder samt fascinerande detaljrikedom som dess lillebror Hero visar upp klår sitt äldre syskon på fingrarna varje dag i veckan.

Viva film för filmens skull!

8) Irréversible

Det finns ingen, och då menar jag verkligen INGEN, filmscen som får mig lika illa berörd som den infamösa skildringen av en våldtäckt i Irréversible. Den nattsvart ångestladdade filmen och dess smarta, bakvända upplägg inte helt olikt Mementos kommer för alltid komma i skymundan av de nio mest avskyvärda minuter som skådats. Jag kan verkligen förstå dem som stänger av, de som gråter blod och kallar det ”sadistiskt effektsökeri” och de som anser att scenen inte på något sätt kan rättfärdigas och få plats i filmen, det kan jag verkligen. Dock så är jag av den åsikten av man inte alltid kan blunda för det onda och det fasansfulla, för mig fungerar scenen som en kräkframkallande väckarklocka. Människan är ibland vidrig, det måste vi alla förstå.

9) One Hour Photo

Ljusrörsaktigt kylig, subtilt nervig och krypande oroväckande ter sig musikvideoregissören Mark Romaneks blott andra långfilm som en klassisk thriller, men bakom allt finns ett lager av mänskliga känslor såsom desperation, hunger och utanförskap. Skrikhalsen och tuppjucket Robin Williams är mer nedtonad (och bättre) än någonsin när han gör sociopaten Sy Parrish till sin helt egna.

10) Road to Perdition

Gangsterepos utspelat på 1930-talet där heder sätts på spel, familjer slits isär och livsavgörande beslut måste tas. Michael Sullivan arbetar som hitman åt bossen John Rooney, men när Sullivans son blir vittne till ett av sin faders verk förändras allt. Pojken är plötsligt den jagade och Michael måste skydda honom till varje pris samtidigt som han beslutar sig för att söka upp och förgöra de som satt honom i denna situation.

Skottlossningsscenen i gränden är så vacker att mina ben inte bär mig.