Topp Tio 2001

DE TIO BÄSTA FILMERNA 2001

1) Donnie Darko

Hade David Lynch varit svältfödd på high school-film, gillat tidsresor och dessutom sysslat med en aningens mer strömlinjeformade historier än vad han annars gör hade det sett ut som Donnie Darko. Domedagsmuttrande, mystisk och med ett helt eget uttryckssätt sveper filmen in dig i en dimma av fascination, nyfikenhet, fantasi och verklighet till ett alldeles, alldeles underbart slutresultat.

2) The Royal Tenenbaums

Wes Anderson förnekar sig inte när han låter Gene Hackman härja fritt som en extremt ansvarslöse familjefadern Royal Tenenbaum i denna skruvade och svarta komedi om en familj som har grova problem att hitta varandras roller. Det är som vanligt i en film av Anderson den sensationella detaljrikedomen och de fantastiskt bitterljuva karaktärerna som höjer upplevelsen till något utöver det vanliga.

3) Le Fabuleux destin d'Amélie Poulain

Franskt lyckopiller som i ett andetag ställde sig längst fram på den ibland väldigt tvivelaktiga genren feel good-films barrikad. Efter en rejäl utflykt i Alien-land Jeunet återvänder till sin linda, det vill säga charmig, rolig och småbisarr film i gränslandet mellan surrealism och verklighet, allr underordnat en svidande känsla av uttryckt kärlek till både liv, kärlek och filmskapande.

4) Moulin Rouge!

För den lekfullt sinnade romantikern med en enorm törst på livet kan man nog inte få sina endorfiner superboostade på ett bättre sätt. Galet tempo, vansinnigt lyckat omgjorda låtar och en orgasm av färger som fullständigt lusar ner och skapar lycka, dock inte mot slutet av filmen...

Baz Luhrmann är en sann visionär i en tid då den pengastinna cynismen tar över allt mer.

5) El Espinazo del diablo (The Devil's Backbone)

Med ett för evigt blödande såri huvudet smyger den skräckinjagande Santi runt i barnhemmet under spanska inbördeskriget. Hans mål är hämnd, men vem som ska lida för den är desto mer oklart...

Guillermo Del Toros rysliga mästerverk har kommit i skymundan av hans Pans Labyrinth, men den här förlagan är minst lika bra. Onda barn har inte varit lika skrämmande sedan The Shining...

6) Training Day

Denzel Washington dominerar grandiost (även oscarsbelönad) som den synnerligen hänsynslöse skurkpolisen Alonzo Harris i denna granithårda och soldränkta actionthriller. Los Angeles är den av segregation sönderslitna spelplatsen när aspiranten Jake ska spendera en dag med sin eventuella överordnande Harris, och ju längre dagen går desto mer blir blåögde Jake varse om vad man ibland är tvungen att göra i rättvisans namn.

7) Elling

Ett norskt under. När den överbeskyddade, udda och paranioda Ellings ömma moder dör blir han satt på ett hem eftersom han inte är förmögen att ta hand om sig själv. Där träffar han Kjell Bjarne, en jätte med ett barns ungefärliga intellligens, och deras liv tillsammans som boende, vänner och radarpartners tar vid. Elling är i grund och botten en historia om vänskap, längtan, personligt välmående och vad man ibland är tvungen att offra för att få allt detta.

8) Black Hawk Down

En så rasande skickligt genomförd actionfilm att man gång på gång häpnar av all den sprängfyllda intensitet, smutsiga kamp för överlevnad och blodtörstiga jakt som under 144 minuter aldrig lämnar en avslappnad. I mitt tycke går Black Hawk Down aldrig över gränsen till det alltför slaskigt amerikaniserade eller hjälteförklarande, den bara berättar den omgjorda sanningen om en eftermiddag i Mogadishu som gick åt helvete fel.

9) Le Pacte des loups

När fransmännen tar i så att häften vore nog blir det nästan alltid bra, Le Pacte des loups är ett spektakulärt exempel på det. Filmen är en blandning av bistert 1700-talsdrama, adrenalinstinn kampsportsaction och spännande thriller med jakten i fokus. Det må låta schizofrent, men släpper man bara allt som kallas trovärdighet så är det bara att njuta av ritten.

10) Ali

Av någon märklig anledning fick aldrig Michael Manns film om den störste idrottsstjärna någonsin så värst mycket uppmärksamhet eller erkännande, att ett tyskt distributionsbolag kidnappade filmens rättigheter i Europa under en tid kan vara en av förklaringarna.

Nåväl, Will Smith (som bara blir bättre och bättre som skådespelare) spelar Cassius Clay aka Muhammad Ali med den äran i denna biografiska hyllning till "Den Störste". Hantverket är oklanderligt bra på det där sättet som bara Mann kan åstadkomma och Ali spänner sina muskler gång på gång utan att tappa trovärdigheten. Risken för att den skulle skildra huvudpersonen som en gud fanns, men alla nyanser, fel och brister samt oöverträffade attribut lyckas klämmas in.