Topp Tio 1994

Martin Landau i sitt livs form, en galen Woody tillika knäpp Juliette, en dansk klassiker samt en synnerligen blek Tom Cruise är några av frukterna som kan plockas från veckans listträd.

DE TIO BÄSTA FILMERNA 1994

1) Ed Wood

Tim Burtons ohämmade kärleksförklaring till film överlag men framförallt till mannen som en gång i tiden blev utsedd till "Den sämste regissören någonsin", Edward "Ed" D. Wood Jr. Ed Wood är den mest bitterljuvt charmiga komedi som jag sett och Martin Landau är i brist på ännu bättre superlativ helt perfekt i rollen som den grånande och döende skräcklegenden Bela Lugosi. Såhär ska en hyllning se ut!

2) Léon

När jag brukar sitta och kontemplera kring ett av mina favoritämnen filmskurkar så kommer alltid Gary Oldmans bindgalne, pillerknaprande och helt igenom usle polis Norman Stansfield dyka upp bland de första. Jean Reno och regissör Besson i sitt livs form i all ära, men när Oldmans vanvettiga uppsyn materialiserar sig i Matildas pappas pärlsnöreförsedda vardagsrumsöppning så är allt annat oväsentligt.

3) Pulp Fiction

Quentin Tarantinos superduperultramegagenombrott. En otroligt intelligent, kaxig, skamlöst underhållande och ironiskt cool (i ordets rätta bemärkelse) film vars historier sakta men säkert vävs samman på ett hårresande fyndigt sätt. I gangsteractionkomedigenren stavas tidslinjen B.T och A.T (Before Tarantino och After Tarantino).

4) Natural Born Killers

Ramaskri, ny tröttsam videovåldsdebatt och allmän förvirring om vad som egentligen det kommande årtusendets nya moraliska tongångar skulle bli. Oliver Stone delar upp sin våldsamma saga om Mickey och Mallory Knox i två delar, den ena en psykedelisk tripp om hur deras obehagligt djuriska mördarsidor växer fram och för att i den andra skruva upp alla provokationsnivåer till max. Inspelningen var ett enda långt kaos med Robert Downey Jr som främste upptågsmakare, vilket verkligen syns i det färdiga resultatet.

5) The Shawshank Redemption

Enligt IMDB:s trogna lärjungar den bästa film (sjuka 9.1 i snittbetyg på i skrivande stund 380,500 röster) som någonsin har gjorts. Så långt drar jag mig absolut inte, men att underskatta den lågmält intensiva berättelsen om Andy Dufresne och hans kamp för överlevnad och drömmar om flykt från ett amerikanskt fängelse mellan 40- och 70-talet är att skjuta sig själv i foten.

6) The Crow

Belackare vill få folk att tro att The Crow enbart har fått sin kultstatus på grund av Brandon Lees mystiska och tragiska bortgång under inspelningens slutfas. Löjeväckande skitsnack, det här är en oljesvart hämnarhistoria som inte lämnar varken magtrakten eller det filmiska sinnet i första taget. Vill man ha munter hylsaction bör man söka sig någon annanstans, this is the shit.

7) Nattevagten

Långt innan Von Triers manifest om Dogma såddes fröet till det danska filmunder som än idag får oss svenskar att blicka över sundet med olidlig avundsjuka i blicken. Nattevagten är en svårartat spännande och skräckinjagande historia om Martin som för att finansiera advokatstudier tar ett jobb som nattvakt på ett bårhus. Isande skräck är en mycket lämplig kliché att dra till med för att beskriva Ole Bornedal långfilmsdebut. Snälla, vad ni än gör, glöm den amerikanska remaken...

8) Speed

Mr Stel himself Keanu Reeves i en klassisk action som lämnar det mesta åt slumpen men som underhåller något så oerhört med all sin explosivitet. Dennis Hopper är grym som dynamitkär psykopat men Sandra Bullock (världens mest menlösa superstjärna) är bara jobbig, vilket nollställde Reeves jämnar ut bra. Vi snackar full fart från första sekund.

9) Interview With the Vampire: The Vampire Chronicles

Min faschination för vampyrfilmer är något som med åren bara har växt, och här är en tidig favorit.

Brad Pitt och Tom Cruise spelar huvudrollerna i den första filmatiseringen av Anne Rices böcker om de blodsugande prettona Louis de Pointe du Lac och Lestat de Lioncourt (Queen of the Damned som avskräckande fiasko till andraexempel) och deras liv över ett par århundraden. Bäst är dock Stephen Reas mordglade mimarvampyr Santiago, där kan man snacka om rysningar åt båda håll.

10) Clerks

Säga vad man vill om Kevin Smith och hans berättarkonst, en röst för den generation av slackers världen över som under 90-talet växte upp, blev tvungna att ta någon form av ansvar och bli vuxna har han likväl blivit. Clerks är Smiths riktiga långfilmsdebut och redan här finns alla signum. Hejdlöst vulgära svordomar, desillusionerade och slöa vuxna människor och så en dialog fullproppad med populärkulturella referenser som blir till ett uppslagsverk över vår icke så pompösa nutid.