Inte den här gången...förhoppningsvis

Trailers är bland det bästa jag vet. Det finns inget bättre sätt att höja temperaturen eller skapa ett hysteriskt intresse än att slänga ihop en grym tvåminutare där filmbolaget har valt ut de allra bästa scenerna.

När den första trailern till 300 kom ut redan 2006 så insåg jag väldigt snabbt att jag inte skulle kunna slappna av, äta rätt eller sova sött förrän jag fick se den där filmen. De sjukt snygga bilderna, det svettframkallande tempot och så NIN-musiken som pumpade upp allt till en galen nivå där det inte fanns någon återvända förutom att springa till bion så fort den kom ut. Världens bästa trailer någonsin, utan tvekan.

Men självklart så blir man allt som oftast lurad av en trailer, det är ju på något sätt det den är till för. Att inleda en i frestelse för att sedan slå klorna i en då man hjälplöst insett att man har gått på bluffen, att de scener som faktiskt är bra är de som finns med i trailern, resten är bara en värdelös gegga. Som i fallet Jumper.

Doug Limans teleporteringsaction fångade tidigt mitt intresse då den första trailern kom ut. Det såg coolt, hårt och fantasieggande ut. Att det sedan tidig pojkålder alltid varit en dröm för mig att kunna teleportera mig själv vart jag vill, när jag vill gjorde ju inte saken sämre...

Men jisses vilket skräp. Maken till oengagerad ursäkt till actionfilm har inte skådats på år och dagar, allt det som verkade bra med trailern gick inte på något sätt att rädda i den faktiska filmen. En av de största trailernitarna någonsin.

Något säger mig med rungande högljuddhet att samma sak gäller för Push. Efter en första trailertitt till synes fullt underhållande (om man lyckas bortse från hopplöse Chris Evans i huvudrollen) actionmacka som inte så lite verkar sno från Heroes. När Camilla Belle på bästa Professor Charles Xavier-manér får en grupp pistolförsedda soldater vända i en och samma rörelse börjar min hjärna brinna långsamt. Kanske kan vara något ändå...

Eller nej, i slutändan tror jag inte det. Ibland får man bara känslan av att det här är allt som de har att erbjuda, bakom trailern finns inget mer, ingen substans. Att Dakota Fanning dessutom verkar ha lämnat barnrollerna bakom sig gör mig ännu mer skeptisk, att den dagen då hon förpestar även i vuxna roller visste jag ju skulle komma, men jag blir inte gladare bara för lite insikt.

Så nej, jag går inte på tricket den här gången. Jag vägrar rentav, för det finns en gräns hur löjligt uppspelt man får känna sig och sedan bara bli trött och besviken.

Jag sparar det självbedrägeriet till någon annan film.