Ibland kan en minut räcka

För att skaffa sig lite cred igen efter filmiska dunderfloppar, kraschade produktionsbolag samt ständigt hånande av hans personlighet var Tom Cruise förmodligen inte sen att tacka ja till en groteskt överdriven cameo i Ben Stillers djävulskt överlastade krigsfilmsfars Tropic Thunder (svensk biopremiär idag 19/9) som den feta, skalliga och motorsvärande producenten Les Grossman.

Cruise är med i sammanlagt fem minuter och hinner avverka fler könsord och utbrott än vad han gjorde under hela Magnolia och Jerry Maguire tillsammans, vilket faller helt platt.

I min bok är det precis såhär man INTE ska göra en cameo (ta Al Pacino i Gigli som ännu ett skräckexempel). Att på så kort tid som möjligt försöka få med så mycket som möjligt blir helt enkelt aldrig bra, cameos i ordets rätta bemärkelse ska göras med lekfull överraskning, intelligens, gärna med humor och framför allt med nedsänkt Hollywood-ego som gör att personen i fråga inte tar över hela filmen.

Jag älskar riktigt bra cameos. När de är något som förgyller en film och inte bara lämnar en förvirrad och undrande. Här är ett gäng som lyckas fullt ut:

* Bruce Campbell i Spider-Man 3 (2007)

Det är något väldigt rörande över att Sam Raimi ger minimala om än väldigt roliga roller till sin gamla vän och vapendragare Bruce Campbell i samtliga filmer om Spidey. Bäst är det i trean när det komiska geniet Campbell dyker upp som en minst sagt uppstoppad fransk hovmästare. Filmens bästa scen.

* Steven Spielberg i Blues Brothers (1980)

När man tror att det absoluta klimaxet i filmen ska nås stoppas den abrupt av en ung Spielberg i rollen som en morgonpigg kontorsarbetare från Cook County vars enda funktion är att med ett synnerligen förvirrat uttryck öppna en dörr och bli manhandlad av bröderna Blues. Fullkomligt lysande.

* George Clooney, John Cusack, Woody Harrelson och John Travolta i The Thin Red Line (1998)

Alla dessa cameos från superstjärnor känns egentligen som en enda lång rad av egomania av regissören Terence Malick, "kolla alla som vill jobba med mig" typ... Men det förhindrar inte effekten från att bli väldigt cool med de celebra herrarna som svischar förbi.

* Val Kilmer i True Romance (1993)

Dyker upp lika snabbt som han försvinner i rollen som Elvis i Clarence Worleys (Christian Slater) vision i början av filmen. Snyggt jobbat Val, den minut du är med är bättre än hela The Saint.

Japp, underbart kan verkligen vara kort ibland.

Klart slut för nu.