En man i jakt på gammal god form

1999 var året då hela världen i allmänhet och min hjärna i synnerhet kokade över av cool, brittisk gangsterestetik. Lock, Stock and Two Smoking Barrels kom från ingenstans och skapade direkt en aldrig sinande lust och energi efter att hela tiden ha den rappaste och skönaste kommentaren från filmen på lager när man själv konverserade.

Första gången jag såg den var i en helt öde biosalong i Göteborg. När inledningsscenen stannade till i ett fryst ögonblick och Ocean Colour Scenes "Hundred Mile High City" drog igång var jag verkligen HELT fast. Att den sen är så overkligt sökt cool är inget annat än att bortse ifrån, just där och då i biosalongen den där varma aprildagen var regissören och manusförfattaren Guy Ritchie min störste hjälte.

Säkerligen 15 avnjutningar av Lock, Stock... senare var det så dags för uppföljaren Snatch.

Egentligen borde jag ha förvarnat mig själv, för hur kunde Mr Ritchie någonsin kunna upprepa ett sådant mirakel? Helst när man efter ytterst lite research insåg att historien och upplägget skulle bli så långt ifrån någon navelsträngsavbitare som det bara kunde. Visst har Snatch sina stunder, men en film ens i närheten av sin föregångare är den absolut inte, här kan man verkligen snacka om sökt cool dramaturgi och på tok för överdrivna karaktärer för att man ens ska kunna börja tro på dem.

Sen började allt som kanske bekant gå käpprätt åt helvete för Guy Ritchie. En viss superultramegaskänd kvinnlig popartist slog klorna i honom och giftermål följde.

2002 kom det filmiska resultatet av denna kärlek, den vämjeliga bastardungen Swept Away. När man på filmskolor världen över ska försöka ge exempel exakt hur man på bästa sätt helt igenom förstör sin karriär inom regissörsgebitet borde exemplet Swept Away komma först på tal. Frugan Madonna är nog den minst lämpade skådespelerskan världen har skådat och filmen i sig känns så outhärdligt trött, oarbetad och sval. Inte en janne som figurerar framför eller bakom kameran kan vara nöjd, allt verkar bara gå ut på att make Guy ska blidka fru Madonnas ego genom att ge henne en huvudroll. "Pinsamt" är det enda ord jag kan komma på och det är så det känns från sekund ett till slut. Låt oss aldrig få behöva genomlida liknande kutter på film, snälla.

Med märkliga Revolver återgick Guy Ritchie till gangsterkomedin, ett fall framåt naturligtvis, men det kändes bara som ett tvång.

Nu kanske det är dags för honom att återvända till de stora scenerna. I ärlighetens namn har han ju bara en riktigt bra film i bagaget, men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är sugen på RocknRolla. Med en sådan imponerande lista skådisar (Gerard Butler, Thandie Newton samt de personliga favoriter Tom Wilkinson och Jeremy Piven) och en rejäl budget i ryggen kan det väl inte bli helt genomruttet eller? Fornstora dagar är nog dock bara att glömma...

Den som lever får se, men bara en sådan sak att den muskulöst rödlätte regissören tillsammans med Robert Downey Jr och Jude Law just nu håller på att spela in en film om den stjärtsparkande mästerdektektiven Sherlock Holmes i London får en i alla fall att hoppas på en nytändning.

Kom igen, you can do it!