Adriaaaaan...

Mitt liv består för tillfället av två saker: sport och film.

Oftast är det senare en synnerligen väl fungerande och behövd avskärmning från det förstnämnda, helst eftersom jag personligen (svagt hjärta, veka ben och oerhörda problem med svettning) är investerad i FC Kabel Åttios vidare korståg mot division V det här året.

Kombinationen sport och film är verkligen inte helt lätt, framför allt inte när det gäller fotboll. I ärlighetens namn har det aldrig gjorts en enda trovärdig fotbollsfilm, den som kommer någorlunda (men då är det mil ifrån ändå) nära sanningen i de filmade spelsekvenserna är Bend It Like Beckham, men det håller inte.

Det finns få saker jag blir så irriterad på som när man ser de så yxigt skådespelade spelsekvenserna i till exempel Goal! eller valfri amerikansk collegefilm där man i lönlösa försök ska få "soccer" att se häftigt ut... Oj! Där står en back med benen bredare isär än Bruce Dickinson och ramlar samtidigt handlöst utan påverkan när vår hjälte med bollen fastlimmad vid fötterna stormar fram som om han spelade mot 80-åringar...

Uppenbart kan man aldrig få till en bra fotbollsfilm om man inte lär fotbollspelare skådespela (Pelés insats i Victory med Sylvester Stallone var väl inte direkt oscarsklass), för att lära skådespelare spela fotboll verkar ju vara totalt meningslöst.

Om vår version av fotboll är världens töntigaste filmsport är den amerikanska upplagan så oändligt mycket bättre, rentav den allra bästa sporten som går att porträttera på film.

Jag erkänner villigt att jag sedan tidig ålder haft en mindre besatthet för dessa strömlinjeformade, guts and glory-baserade hjältefilmer som i stort sett alltid har samma story (petad quarterback får chansen när den ordinarie skadar sitt knä) och som lämnar en med en okuvlig lust att vilja gå ut i trädgården och puckla på ett gäng adrenalinstinna män (något som också har en tendens att hända på altanfester).

Jag älskar verkligen filmer som Any given sunday, Varsity Blues, Remember The Titans, We Are Marshall och The Replacements (mest för sång- och dansscenen i häktet) för vad de är. Uppblåsta men ändå enkla historier om heder, vilja och kärlek till en sport som vi Européer aldrig kommer att förstå oss på helt. På film är amerikansk fotboll helt ohotad, men i verkligheten blir den naturligtvis omsprungen av riktig fotboll.

Den näst bästa filmsporten är såklart boxning. Raging Bull och Rocky är två självklara klassiker som ger bilden av en rå, blodig men ändå hedersam sport där alla kan få en chans, det spelar ingen roll var man är ifrån eller vem man är. Million Dollar Baby, Hurricane, Ali samt den magiska dokumentären When We Were Kings som skildrar "The Rumble In The Jungle" i Zaire 1974 mellan Ali och Foreman är fyra andra boxningsfilmer som definitivt slår sig in (förlåt, jag kunde inte låta bli...) bland de bästa sportfilmerna.

Helt klart är det ju så att sport och film går att göra till en god symbios, här är ett gäng andra:

* Fever Pitch (1997)

Det spelar ingen roll att det är just Arsenal som Colin Firths karaktär Paul håller på, den här skildringen (läs såklart även boken av Nick Hornby) av en fotbollsgalnings ständiga inre kamp mellan sitt älskade lag och det vanliga livets vedermödor går sannerligen att känna igen sig i.

* Caddyshack (1980)

Komiskt formtoppade Bill Murray och Chevy Chase i denna till antalet oräkneligt många gånger överdrivna och hejdlöst tramsiga golfparodi är en given skrattfest, gärna väldigt sent på natten.

* Miracle (2004)

Faktiskt väldigt mycket mindre Hollywoodsmetig än vad jag trodde. Men det är klart, filmen bygger ju på det verkliga miraklet i Lake Placid-OS 1980 då ett gäng collegegrabbar slog den oövervinneliga maskinen Sovjet i hockeyturneringens semifinal, vilket gör det till en otrolig historia som bara väntat på att filmatiseras.

* Jerry Maguire (1996)

Får ändå gå under rubriken sportfilm då den utspelar sig i den amerikanska sportbranschens mest lismande och själadödande korridorer. Skönt för Cuba Gooding Jr att få på hela skiten i rollen som den minst sagt snacksalige wide receivern Rod Tidwell, för efter den här oscarsbelönade insatsen gick hans karriär helt åt helvete.

* Kingpin (1996)

Bröderna Farrellys sorgligt bortglömda bowlingkomedi som kom två år efter och i kölvattnet av genombrottet Dumb and Dumber. Alltid lika nollställt fantastiska Woody Harrelson flankeras av Randy Quaid och den tupéförsedda Bill Murray i den här pärlan som borde visas varje vecka på SVT för att öka livskvalitén hos svenska folket.