Svenskt kallsinne inför lettiska ödesfrågor

Året var 2004 och Freivalds, som har lettiska rötter, anmärkte på Ivanov för dennes inblandning i lettisk språkpolitik. I höst har de ryskspråkigas ställning i Lettland återigen hamnat högst upp på den politiska dagordningen. Under november månad samlades 187.378 namnunderskrifter in med krav på att ryskan ska bli officiellt andraspråk i landet. Det tvingar fram en folkomröstning som kommer att hållas den 18 februari 2012.

Utan framgångarna för ryssdominerade och socialdemokratiska Harmonicentern i höstens nyval hade det knappast blivit någon folkomröstning. Som klart största parti med en väljaruppslutning på drygt 28 procent lämnades Harmonicentern likväl utanför den nya regeringen. Orsak: De vägrade medge att Lettland varit ockuperat av Sovjetunionen.

Historien vilar tungt över lettisk politik. Ryskans ställning utnyttjas både av extrema lettnationalister och av människor som nostalgiskt blickar tillbaka på Sovjettiden.

En folkomröstning kommer alltså att hållas. Men möjligheten att ryskan inom överskådlig tid får officiell stämpel är ungefär lika stor som att Putin förlorar i vårens ryska presidentval. Strax före jul röstade det lettiska parlamentet mot förslaget. I sitt årliga tal till nationen sade premiärminister Valdis Dombrovskis att man hittills klarat av att "försvara lettiskan som alltid måste förbli det enda officiella språket".

Den lettiska regeringen Dombrovskis är uppenbarligen inte mogen för att gå vidare och försöka gjuta olja på det pyrande missnöjet hos de ryskspråkiga. Det är beklagligt på mer än ett sätt. Språkfrågan står i vägen för en politisk samling kring problemen med korruption, massemigration och den sociala utslagning som förvärrats i finanskrisens spår.

Att låta 40 procent av befolkningen kunna bli bemötta på sitt förstaspråk vid mötet med myndigheter och att öppna upp administrativa och politiska tjänster vore ett stort steg in i framtiden.

Det räcker med en snabb historisk översikt för att få en inblick i letternas starka känsla för den egna nationen och identiteten. Från mellankrigstiden och fram till 1991 breder 50 år av försök till utplåning av det lettiska ut sig.

På längre sikt är det dock inte möjligt att stänga ute en stor del av befolkningen från makten och den offentliga sektorn, oavsett om de flyttade till Lettland under Sovjettiden eller ej.

Sverige skulle kunna spela en konstruktiv roll i den svåra situation som Lettland befinner sig i, både politiskt och finansiellt. Men regeringen har varit kallsinnig. Den lettiska befolkningen har fått betala ett mycket högt pris för att lösa finanskrisen. Man har uppvisat en disciplin som befinner sig ljusår från EU-kollegernas längre söderut.

Finansminister Borg har dock visat ringa intresse utöver genomförandet av det stenhårda budgetpaketet. Socialdemokraterna har inte knutit några band med Harmonicentern när den var på gränsen att ta ett historiskt steg och bryta den etniska barriären, trots partibeteckningen.

Annat var det som sagt med Laila Freivalds.