S är numera ett parti bland andra

Att inget läckt ut i förväg om ”det sista steget” tyder på att endast en liten krets socialdemokrater och miljöpartister kände till det. Frågan är rent av om beslutet var förankrat i SAP:s partistyrelse.

Protesterna från SSU, från kommunalt håll och från vissa fackförbund är väntade. Vissa menar att det är dumt att stänga dörren vänsterut och att vänsterdimensionen hos regeringsalternativet går förlorad. Delar av SSU och fackföreningsrörelsen kritiserar också miljöpartiets uppgörelse med de borgerliga om arbetsrätten för några år sedan. Andra frågetecknen inför samarbetet hopar sig, såsom synen på kärnkraft, säkerhetspolitik, arbetskraftsinvandring och friskolor.

Det brukar heta att det som sker stort sker tyst, men det gäller verkligen inte i detta fall. Socialdemokraterna skrotade rollen som ”det statsbärande partiet” på en välbevakad presskonferens.

Det är värt att påminna om att s inte ansett sig behöva samregera med något annat parti sedan Tage Erlander bröt koalitionen med Bondeförbundet år 1957. Nu har partiet tagit steget ned från sin piedestal och blivit ett parti som andra. Liknande resor har för övrigt gjorts av arbetarpartier i både Danmark och Norge, men då i takt med minskat väljarstöd. Så är inte fallet för s under Mona Sahlin.

Om s hade tagit med v så hade chanserna till egen majoritet ökat. Att lämna Lars Ohly ute i kylan kan däremot innebära att en s/mp-regering aldrig får tillträda och att nyval utlyses. Lägg därtill att sverigedemokraterna riskerar att nå över spärren och det parlamentariska läget efter nästa val känns ytterst ovisst.

Med koalitionen mellan s och mp får alliansen en tydlig motståndare men förlorar samtidigt chansen att hota med vänsterspöket. För väljarna har det förstås vissa fördelar. Till skillnad från tidigare val får vi ett tydligt alternativ, en röst på s betyder inte längre en röst på s-mp-v efter nattlig budgetmangling. Dessutom riskerar vi inte att få en vänsterpartist som finans- eller skolminister.

Valkoalitionen innebär ett steg in i den politiska mittfåran inför nästa valrörelse, men blockpolitiken är inte död, den är mer levande än någonsin.