När blev det accepterat att slå någon som ligger?

Proffsboxning var förbjudet i Sverige i nästan fyra decennier, nu tillåts kortare matcher (fyra ronder) efter beslut från länsstyrelse.

MMA däremot, som rimligtvis borde vara farligare, har av riksidrottsförbundet släppts in i idrottens finrum. Sparkar, armbågar och slag mot liggande är tillåtet, strypgrepp som stoppar syretillförseln till hjärnan vanligt förekommande. Många matcher slutar med att den ene ligger livlös i ringen.

Det talas ofta om idrottens fostrande karaktär. Men hur fostrande är det att ungdomar lär sig livsfarliga tekniker som kan praktiseras långt utanför ringen?

Visst finns det gott om skador i andra idrotter, men det medför allvarliga straff att med vilje skada motståndaren i ishockey eller fotboll. I MMA är det själva poängen.

Var finns logiken i att knappt tillåta proffsboxning samtidigt som dörren öppnas på vid gavel för en sport där nästan allt är tillåtet? Hur har Riksidrottsförbundet resonerat egentligen? Och om riksdagen knappt tillåter proffsboxning, varför då tillåta sporter som innehåller både sparkar och slag.

Att fösa tillbaka en idrott ”ned i källaren” är aldrig särskilt bra. Utövarna försvinner inte och kontrollen minskar. Däremot är det dags för en ordentlig diskussion om skadeverkningarna av brutala kampsporter som MMA och vilken påverkan kampsportgalorna har på publiken.