Inte ens partiledningen hänger med Juholt
Så blev också de två dagarnas debatt något halvljummen. Larmrapporter om låga förtroendesiffror för både partiledare och parti kunde heller inte undgå de församlade i Aula Magna på Stockholms universitet.
Skatteutredare Leif Pagrotskys utspel på DN-debatt i förra veckan tolkades av flera som att Socialdemokraterna i stort sett var beredda att följa regeringens skattepolitik. I själva verket kommer besked någon gång nästa år. Väljarna får även vänta på miljöpolitiken. Målen för sysselsättning och statliga investeringar – helgens huvudfrågor – kommer även de att definieras längre fram.
Det är i politiska mått mätt en hel evighet till nästa riksdagsval. Det finns gott om tid att mejsla fram en ny politik. Men som Juholt själv uttryckte det har partiet hamnat ”i en grop” som det lär bli svårt att komma upp ur.
En stor del av skulden till detta bär förstås partiledare Håkan Juholt. Inte bara för hyresbidragsaffären, dålig faktakoll och ett svagt framträdande i Ekots lördagsintervju. Juholt visade i lördags återigen att hans vänsterretorik övertygar den flygeln av partiet. Med det praktiska politiska utfallet är det något helt annat.
”Förlåt-mig-turnén” har visat sig vara ett strategiskt felgrepp. De Juholt träffar på Sverigeturnén är de redan frälsta. Samtidigt står partiet ledarlöst och visionslöst medan opinionssiffrorna rasar.
Sverige står i praktiken utan opposition. Det nuvarande läget är på sikt även skadligt för den borgerliga regeringsalliansen. Det behövs motstånd i debatten för att utvecklas och vässa de egna förslagen.
Inte heller den gångna helgen fredades Socialdemokraterna från dåliga nyheter och det av en art som gör att man verkligen frågar sig hur länge Juholt kan fortsätta styra skutan? Enligt en Sifo-undersökning anser nästan hälften (44 procent) i de egna leden att han är en belastning för partiet, en siffra som stigit den senaste månaden.
Man undrar hur många i partitoppen som har hamnat i den svarta bok som Juholt talade om i SVT:s Skavlan i fredags? Det är svårt att få ut ett budskap så länge som baktaleriet pågår och så länge som partitopparna inte verkar kunna enas om en ståndpunkt i enskilda frågor.
En sak är att ha högt i tak, en annan att inte kunna styra den egna gruppen och åtminstone utåt få det att framstå som att partiledningen strävar åt samma håll.
Att föregångaren Mona Sahlin – som alltid sågs på med misstroende av exempelvis Skånedistriktet – klarade av att hålla ihop partiet och dessutom skapade en, förvisso svag, allians framstår idag som en ren bedrift.
