Ingen nödhjälp utan militär insats
Nästa onsdag sänder Sveriges Radios P3 fem timmar om svältkatastrofen på uppmaning av rapartisten Petter. Inbjudna artister ska knåpa ihop en låt tillsammans under sändningstid.
Kommunstyrelsens ordförande i Hallsberg, Tomas Doxryd, uppmanar alla Sveriges kommuner att skänka en krona per invånare till organisationen Läkare utan gränser. Doxryds initiativ är vällovligt men saknar stöd i kommunallagen.
Med tanke på hur sällan svenska artister slår sig samman för att stödja en god sak skulle man nästan kunna tro att detta också var olagligt. All heder därför till Petter. Hans initiativ lär förhoppningsvis följas av flera. Själva låtens kvalitet är kanske inte mycket att hoppas på, men den lär öka givandet hos främst yngre lyssnare.
Det har nämligen varit svårt att få fart på insamlingarna till Afrikas horn. Det finns ett i grunden sunt ifrågasättande om pengarna når fram och gör nytta, ett ifrågasättande som tyder på ett större intresse.
När 12 miljoner människor drabbas av svält beror det inte enbart på långvarig torka eller växthuseffekten. Aldrig så stora insamlingar kan heller hjälpa annat än temporärt. Om inte den afrikanska fredsstyrkan Amisom drivit ut den islamistiska gerillan från Somalias huvudstad Mogadishu hade inte nödsändningarna nått fram, men mångdubbelt fler befinner sig fortfarande i islamistkontrollerat område.
Kritiken mot de svenska biståndsinsatserna på Afrikas horn framstår som överdriven. Hur man än vänder och vrider på saken tillhör Sverige de största humanitära givarna.
På DN debatt (11/8) sörjer förre försvarsministern Thage G Peterson (S) och förre FN- ambassadör Anders Ferm (S) tider som flytt. De båda socialdemokraterna menar att eftersom Sverige är en del av Isaf-styrkan i Afghanistan kan vi inte längre medla i internationella konflikter.
Det kändes tydligen finare när svenskarna bevakade freden i blå basker och Olof Palme och Jan Eliasson mäklade mellan Iran och Irak. Peterson och Ferm menar att politikerna smyger in Sverige i Nato bakvägen utan en öppen debatt. Och visst borde de snabba säkerhetspolitiska förändringarna diskuteras flitigare.
Men är det inte ärligare att delta där vi utgör verklig skillnad – som i Libyen, Afghanistan och utanför Somalias kust – än att hålla sig utanför och vägra stiga ner från våra moraliska höga hästar?