Hög tid att göra upp med det förflutna
Men med tiden från slutet av 1940-talet och 50 år framåt förhåller det sig annorlunda. Ännu återstår mycken forskning för att klarlägga Sveriges agerande under kalla kriget. Det behövs ett bättre underlag för att sticka hål på myten om ett politiskt och militärt neutralt Sverige mellan de båda supermakterna.
Beröringsångesten med denna period är fortfarande påtaglig, trots att det har gått över 20 år sedan Berlinmurens fall. Än idag avslöjas svenskars nazistiska kopplingar, medan det går mycket trögare att lyfta fram sympatisörer till Lenin, Stalin och Mao.
Det märks i frågan huruvida allmänheten skall få tillgång till Säpos hemliga Stasiarkiv.
Trycket mot Moderaterna och justitieminister Beatrice Ask att offentliggöra Stasiarkivet har dock ökat på senare tid. Efter att först Sverigedemokraterna pläderat för detta, följde Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänstern och Kristdemokraterna. Man kan dock ana en viss falsksång i kören.
En enkel fråga till Socialdemokraterna är varför inte partiet i regeringsställning har valt att lätta på förlåten. Redan 1990 tog Sveriges regering emot en lista över "kultur- och mediepersonligheter" som på olika sätt hjälpte den östtyska statsapparaten. Åtskilliga socialdemokratiska regeringar har suttit vid makten sedan dess.
Dessutom är det ytterst tveksamt om Socialdemokraterna i sådana fall fått medhåll från ett vänsterparti som ända in i slutet vårdade relationerna med de östeuropeiska diktaturerna.
Men frågan om Säpos Stasiarkiv lämpar sig synnerligen illa för partistrider. Det berör något så grundläggande som en nations vilja att göra upp med sitt förflutna.
Det har rests en rad invändningar som varnar för riskerna med att lyfta fram för allmänheten kända och okända namn i offentlighetens ljus. Stasi-agenterna hade ett intresse av att blåsa upp rapporterna. Många oskyldiga namn kan ha hamnat i registren.
Det är ingen hemlighet att en rad personer som idag är tunga namn i kulturen, politiken och näringslivet, positionerade sig långt ut på vänsterkanten under det röda 1970-talet. Sensationslystnad blir därmed en drivkraft att lyfta fram det som ett antal personer helst vill glömma.
Dessa svårigheter bör dock inte få stå i vägen för allmänhetens rätt att få veta. Det ligger ett stort värde i att lyfta upp byken på bordet, diskutera den och sedan förhoppningsvis gå vidare. Att fortsätta hemlighållandet föder bara spekulationer.
