Frivilligförsvarets sista strid?
Det handlar om frivilligförsvaret. Går man tillbaka till början av 1990-talet var uppemot 200.000 män och kvinnor frivilligt engagerade i försvaret av sin hembygd och ända in på 2000-talet tillhörde runt 90.000 man hemvärnet.
Idag återstår endast små rännilar av detta. Nästa försvarsproposition som läggs fram till hösten kan innebära att hemvärnet går från 35.000 till 16.500 man.
Hemvärnet är den största och viktigaste kuggen i frivilligförsvaret och har dragit de andra frivilligförbunden med sig i fallet. Lottakåren, frivilliga automobilkåren FAK, Frivilliga radioorganisationen FRO, Frivillig befälsutbildning FBU med flera förbund för idag en tynande tillvaro. Antalet medlemmar bland Lottorna har exempelvis minskat med mer än två-tredjedelar på ett par decennier.
Det finns mycket kompetens och kunnande inom försvarsförbunden, inte minst om hur civila samhällshot avvärjs, men deras tjänster efterfrågas knappast av kommunerna och anslagen har skurits ned kraftigt. Snart återstår väl bara ett antal huvudkontor i Stockholm.
Hemvärnet är också lokalt förankrat. I krig ska det ha till uppgift att skydda mobiliseringen av det övriga militära försvaret och bevaka och skydda viktiga installationer som får samhället att fungera.
Av de 16.500 man som återstår, om ÖB:s försvarsplan går igenom, tillhör en tredjedel så kallade insatsplutoner och insatskompanier med större förmåga. De är yngre, mer välutbildade och har bättre utrustning än det allmänna hemvärnet. Men även denna ”hemvärnets elitstyrka” är hotad.
Antalet värnpliktiga som tas in varje år har minskat till 4.000-5.000 man. Ur denna lilla pool är det meningen att hemvärnet ska hämta nytt blod. Mycket pekar på att det inte kommer att räcka.
För inte så länge sedan hade Södra Älvsborg tre bataljoner (ungefär 1500 man), numera ingår man i Göteborgsområdet och förfogar över 300-500 man. Lösningen på krisen i Södra Älvsborg och andra ställen är direktutbildning till hemvärnet men det har försvarsmakten hittills sagt nej till.
Varför vill inte riksdagspartierna använda sig av den resurs och den kompetens som hemvärnet innehar? Frivilligförsvaret utgjorde och utgör en mycket viktig resurs till skydd av vårt bräckliga samhälle. Vid senare års översvämningar, stormar och skallgång har de ryckt in och gjort en absolut nödvändig insats som kommunerna kommer att få svårt att ersätta.
Det är alltså felaktigt tänkt ur ett civilt perspektiv att inte använda sig av hemvärnet, men även ur ett militärt.Frivilligförsvaret är billigt. Det skulle kunna upprätthålla en viss beredskap och hålla uppe det nationella försvaret när den reguljära sidan skärs ner till benet (8000 man i armén enligt senaste förslaget). Det är visserligen inte motiverat med ett förrådsställt invasionsförsvar, men att slå undan bägge benen totalt och samtidigt för båda försvarsbenen är verkligen ingen klok politik.
Frivilligförsvaret utgör dessutom en viktig länk mellan folk och försvar. Utan det tappar försvaret sin folkliga förankring speciellt med tanke på hur få det är som rycker in nuförtiden.
Av en blomstrande, lokalt förankrad rörelse finns alltså inte mycket kvar. Men hoppet är inte helt ute. Hemvärnet kanske inte behöver dö sotdöden. Enligt Svenska Dagbladet (22/5) motsätter sig ledande försvarspolitiker från samtliga partiet den kommande halveringen av hemvärnet, eller de nationella skyddsstyrkorna som de också kallas.
De inser väl det vansinniga i att ett slag ta bort en tredjedel av det territoriella försvaret utan tjäna några pengar på det. Snart är det upp till bevis för regeringen. I höstens försvarsproposition står hemvärnets framtid på spel.
