Reinfeldt som Mao

Enligt Expressen sade nämligen Reinfeldt att han ”vill försöka hålla mötena med svenska folket hemliga för att inte glömma bort vilka som är hans uppdragsgivare”.

Och krönte så sitt bombastiska uttalande med orden:

– Jag går sida vid sida med folket, vars förtroende jag bär.

Underbart. För visst får Reinfeldt genast något frälsaraktigt över sig?

Man ser honom tåga fram genom Sverige som en tunnhårig Gustav Vasa med ett sammanbitet svenskt folk efter sig som alla tänker en och samma sak:

Här JÄVLAR vankas det FÖRÄNDRING.

Socialdemokraternas partisekreterare Marita Ulvskog reagerade också på det här lite högstämda, för att inte säga pretentiösa, uttalandet.

Men i stället för att bara låta det stå för sig själv så skrev hon i sin blogg att:

”är det här en urspårning på grund av långvarig stress eller ett försök att omvandla ledsna-hund-imagen till Mao Zedong-look alike?! ”

Och hur frestande det nu än är att skriva några ord om Ulvskogs usla stilistik –omvandla image till look-a-like, vad är det för svenska? – nöjer jag mig med att konstatera att så fort det vankas demonisering i svensk politik eller offentlighet så används alltid just Mao som någon slags sinnebild för allt ont här i världen.

Missförstå mig rätt: Mao var ett svin.

Men det finns väl för guds skull fler blodtörstiga diktatorer att välja på om man vill ge någon en känga?

Idi amin, till exempel.

Eller Pinochet.

Eller varför inte Pol Pot?

Den sistnämnda har exempelvis, så vitt jag vet, bara använts som liknelse en enda gång och det var när Carl Bildt jämförde Elisabeth Ohlson Wallins fotoutställning Ecce homo med den kambodjanske psykopaten.

Faktum är att jag till och med konsulterat pressarkiv för att kolla hur många i offentligheten som på ett eller annat sätt liknats vid eller förknippats med Mao.

En hel del, har det visat sig.

De gamla vanliga misstänkta såklart, som Jan Myrdal, Jan Guillou och Gudrun Schyman.

Men också lite mer otippade kandidater, som den nyliberala falangen inom moderaterna, med Ulf Kristoffersson i spetsen. Forne statsministern Göran Persson.

Och så min personliga favorit: Inoue Daisuke.

Mannen som, så tidigt som 1967, uppfann karaoken.

För när tidningen Time 1999 uppmärksammade Daisuke som en av 1900-talets mest inflytelserika asiater så gjorde man det med orden:

”För att han hjälpt att befria skaror av tidigare tondöva människor och för att han, lika mycket som Mao förändrade de asiatiska dagarna, har förvandlat kontinentens nätter.”

Och här kan jag för första gången tycka att liknelsen med Mao är relevant.

För vad har väl egentligen en bortkommen stackare som Reinfeldt att sätta mot mannen som med ett enda stort språng förvred hjärnan på folkmassor världen över och fick dem att som en man vråla som ett gäng plågade katter till taskigt syntackompanjemang?

Och vad är väl en slogan som ”låt hundra blommor blomma” i jämförelse med praktiska konsekvenser som de miljoner människor som, förvisso inte blommar, men i alla fall imiterar Madonna så fort de får lite sprit i kroppen?