Längtan efter den rena fiktionen

Kalla mig reaktionär, men jag har drabbats av en häftig längtan efter den rena fiktionen.

Den som sammankopplades med skönlitteratur förr i tiden, innan bloggsamhället ritade om kartan.

Fantiserandet, dagsdrömmen, diktandet.

För i veckan har två omtalade verk med realityövertoner nått boklådorna.

Lars Noréns milt sagt omfångsrika En dramatikers dagbok och Simon Gärdenfors, förvisso briljanta, serieverk Simons 120 dagar, en skildring av en luff genom Sverige.

Om den förstnämnda finns inte mycket att orda om såhär efter en veckas affekterad debatt. Det känns som att varenda tänkbar infallsvinkel redan annekterats av en kollektivt förolämpad journalistkår som funnit sina namn nämnda i boken omgärdade av infama invektiv.

Den sistnämnda då? Tja, hittills tycks Gärdenfors mer eller mindre ha hamnat i skuggan av den store dramatikerns hink med skit, för att planka DN:s kulturchef Maria Schottenius bildspråk.

Enligt en notis på GP:s kultursida i tisdags fick Simon Gärdenfors – som i likhet med Norén hänger ut vissa personer med namn och mindre smickrande egenskaper i sitt verk – på seriefestivalen SPX i Stockholm samma frågor som Lars Norén hade fått svara på, om inte dramatikern i förväg krävde att få godkänna sina frågeställare.

Befogade undringar om etiska ställningstaganden, skillnaden mellan skönlitteratur, dokumentärt material och vanligt jävla folkvett.

Enligt notisen svarade Gärdenfors på ungefär samma sätt som sin dramatikermotsvarighet.

Vad nu det kan betyda, med tanke på att Norén egentligen inte visat någon större eftertanke över sin egen maktposition eller sina kraftord so far i debatten.

Ungefär samtidigt får jag dock, av en slump, en kopia av den splitt nya spanska filmen El Orfanato i mina händer.

En till rysare förklädd berättelse om föräldrakärlek som producerats av Guillermo del Toro, upphovsmannen bakom fantasyrullen Pans labyrint, och som i likhet med den sistnämnda filmen undersöker barns utsatthet och den mycket tunna linjen mellan fantasi och verklighet.

Så otidsenligt! tänker jag när jag sett färdigt El Orfanato och begrundar filmens otippat omskakande slut.

I El Orfanato väljer nämligen karaktärerna något så gammaldags som att använda fantasin i sin förståelse och tolkning av en tillvaro som emellanåt överskrider alla smärtgränser.

Och som på sätt återerövrar en slags livstro.

Samma kväll väljer jag att trött lägga ifrån mig Noréns kilotunga psykologiska lägesrapport.

För gott, tror jag.

Dramatikerns skönlitterära produktion säger helt enkelt mer om såväl samhället som författaren som den så kallade verkligheten än vilka välskrivna, men småskurna och hämndlystna, dagboksanteckningar som helst.

Så stor makt har nämligen fantasin och föreställningsförmågan emellanåt, även i realitytider som dessa.