Winnerbäck och kärleken

Kan man tröttna på Winnerbäck? Jag tror inte det. Konserten i Boråshallen igår var magisk! För mig är Winnerbäcks musik precis som jag vill att kärleken ska vara. Den livslånga. Jag närmar mig hans låtar med nyfikenhet och stor förväntan. De ohörda orden smeker mina öron för första gången, tränger in i mina sinnen. Utforskar. Jag smakar på dem. Passar de mig? Säger de mig något? Jag lyssnar igen. Och igen, orden växer och snart sjunger jag med i refrängen, sedan hela låten igenom och under en period lever jag hans musik. Som en besatthet, en andra hud, kan inte få nog. Närvaron är total, intensiteten bränner som feber i kroppen. Musik som förändrar, berör och omvärderar min verklighet. Han förmedlar smärta, ångest, rädsla, men också en stark lycka, en frigörande drivkraft som får mig att lyfta, dansa och älska. Senare, när den där intensiva frenesin har lättat något kan jag höra något mer, något annat. Texten får ny mening. Växer ytterligare och kärleken djupnar. Jag lugnar ner mig, lyssnar inte lika intensivt, blir trygg i att hans finns där, jag kan lyssna när jag vill. Så kommer en ny skiva och processen börjar om, men inte helt från början för det finns en grund, tillit. Igenkänning, men orden är åter nya , musiken lite annorlunda, mognare och kärleken får ytterligare en dimension. Livet blir rikare. Han får mig att känna, tänka och leva. Tröttna? Aldrig. Jag vill ha mer, mer, mer!!!